Slänger in lite optimism. Förra säsongen:
Under två tredjedelar av säsongen hade vi en psyktränare som förstörde lagmoral och gruppdynamik totalt.
Under två tredjedelar av säsongen hade vi SHL-historians sämsta målvaktspar. Vi har tappat massor poäng enkom pga det. Och det hjälpte säkerligen inte till att stärka gruppkänslan heller. Alla som spelat någon form av bollsport vet känslan av uppgivenhet när man har en kass målvakt i sitt lag.
Jag har aldrig sett på maken till så många skador på samma säsong. På nyckelspelare dessutom. Och långa skador. Little, Ljungh, Törna etc.
Förutom båda målvakterna så floppade dessutom varenda utespelarvärvning inför säsong: Nikkilää, Berglund, Palve, Ojamäki.
Så här var det alltså förra säsongen och vi lyckades ändå klara oss från sista två platserna. Det är ta mig fan otroligt egentligen. Även om truppen till nästa säsong givetvis kommer se trubbig ut så tycker jag inte att den verkar bli mindre trubbig än förra årets trupp, med facit i hand alltså.
Och optimisten i mig vill ändå anta att vi kommer att lyckas bättre på samtliga av ovanstående punkter som var faktorer till förra säsongens fiasko.
Därför är det orimligt att målsättningen ska vara så låg som att bara undvika sista två platserna. Det gjorde vi ju i år, efter en fiaskosäsong. Vad är det för målsättning? Där snackar vi loosermentalitet. En målsättning sikta uppåt men vara uppnåelig och inte orimlig. Den måste ju vara play in-plats. Plats 6 kan vara att sikta lite högt. Däremot kan man ju som supporter känna sig nöjd med att klara sig från bottom-two efter nästa säsong. Men det är ju en annan sak..