Tänkte skriva några rader igen, nu när jag inte har varit på hockey på ett tag. Det är egentligen inte något revolutionerande, men jag vill ändå skriva av mig lite (sitter dessutom på jobbet så jag får betalt för det). Till er alla, ta inte detta som något negativt.
När jag går på hockey så ser jag det som en självklarhet att skrika, leva fan och få med mig folk för att skapa tryck. Jag är en av dom som inte kan hålla käften. Nu har jag själv börjat dra ner på ståplatsbesöken medvetet i och med andra åtaganden, främst ett jobb som tar energi och tid (borta dagtid mellan 06-17/17:45). Man är inte lika die hard längre. När jag började på ståplats var hockeyn det enda man levde för under vinterhalvåret. Allt annat fick stå åt sidan; studier, flickvän, familj och egen träning. Det var ju vissa säsonger man inte missade mer än de absolut längsta bortaresorna. Så är det inte längre. Det gäller inte bara mig, det gäller många andra som "kom upp" på ståplats samtidigt.
Jag tycker inte att vi har tagit om hand om de yngre som kommit upp numera. Det är för lätt att ta folket för givet. Detta funkar åt båda håll: Det är alldeles för lätt att ta de som verkligen startar ramsor och lever fan för givet också. Jag talar av erfarenhet. Första gångerna jag hamnade på ståplats i Stångebro var jag nervös som ett as. Det var en annan kultur och man drogs med i det mycket hårdare. Kort och gott, det är för "snällt" nu. White Lions var, när man själv var ny, något hårdare och grymmare. Det var Never Mind The Bollocks. Man kunde få sig en armbåge eller smäll när det rasade på läktaren. Man fick stånga sig fram på läktaren för bra överblick. Ja, det var svårt i början men i och med att man inte vek sig, i och med att man fortsatte gå och leva fan, dra sitt strå till stacken, så fick man acceptans och blev en i ett gäng som levde för LHC. Många gånger hände det att jag stod där, fastlimmad mellan Björn, Köttet och någon man aldrig sett förr. Händer det idag i CC så klagar folk på att man inte ser, att man får ont och att det inte är kul. Vakter kommer och drar ut den som råkar peka finger. Självklart finns det företeelser som ska beivras, jag är inte dum. Men det är för fint. Den gamla läktarkulturen har inte plats i dagens fina hockey. Många säger att LHC motarbetar fansen. Det gör dom säkert på vissa plan. Men dom är inte ensamma i så fall. Se er omkring. Blue Lightnings (eller vad fan de kallar sig idag, enligt insatta källor har dom bytt namn), Northbanks, Wolfpack osv. upplever också en tillbakagång i tryck (kanske inte lika markant som vi, men det finns).
Jag vill också säga att jag uppskattar den insats som TIFO-gruppen gör. Ni får inte nog cred för allt som sker. Jag har själv gjort TIFO'n mången gång och det är inte lite tid man lägger ner på att få ett bra arrangemang. Ni levererar gång på gång. Sluta aldrig med det, då dör läktaren helt.
Ni som leder klacken idag (jag kan inte påstå att jag gör det fullt ut längre, har väl gjort det fem gånger max den här säsongen) gör ett hästjobb. Extra cred. till Bjäffan. Folk kan klaga på trycket och så vidare. Men hur många av dom som skriver, snackar osv. gör faktiskt något själva? När man kräver förbättring av något ska man alltid tänka: Vad kan jag göra i den här situationen?
Jag vet vad jag gjort/gör. Gör ni?
