Satt med familjen strax bakom LHCs bås. Kollade på spelarna efter våra egna mål. Tyckte mig inte se glädje eller ens lättnad när de “firade” i förbiåkningen av båset. Det finns mentala spöken som behöver rökas ut helt klart.
Visst tyckte jag det kämpades bra åtminstone första halvan av matchen, klar förbättring mot senaste matcherna. Men var är känslorna? Är det bara Hoffa som har såna? Möjligen att Aron kan få godkänt på känslofronten som nitade Ang (kom inte dragandes med korkad utvisning, inte fan skulle han ha mer än Ang).
Men visst, om tränarna står med händerna i fickorna och ser ointresserade ut så smittar det förstås. Ante har enkla poäng att plocka där. Lite känslor och kanske en och annan hårtork? Fast veka Cluben klarar väl inte sånt, lex Bert (nej, jag tror inte han var rätt för oss).
