LHC 40 år!

kommer ihåg tidigare den säsongen, match hemma mot Mölndal. Av någon anledning var jag något sen till matchen och kom in efter 10 minuter av första, då stod det 5-0 till Cluben.. Som tur var rullade det på så man fick valuta för entrépengen!

Linköpings HC-IF Mölndal Hockey 16-1 (5-0, 7-1, 4-0)

1st period:
1-0 (0.47) Peter Berntsson (Johan Franzén) ,
2-0 (5.30) Mathias Ahxner (Stefan Pettersson, Martin Knold)
3-0 (7.41) Ragnar Karlsson,
4-0 (7.58) Martin Knold (Stefan Pettersson) ,
5-0 (8.36) Henrik Andersson (Fredrik Aunes Johansson)
Shots: 19-4.

2nd period:
6-0 (0.56) Henrik Andersson (Fredrik Aunes Johansson),
7-0 (2.17) Andreas Kreü (Ragnar Karlsson, Fredrik Emvall),
7-1 (3.49) Magnus Lindqvist (Ulf Wikström)
8-1 (7.39) Fredrik Wallberg (Stefan Pettersson),
9-1 (13.16) Michael Helber (Peter Berntsson, Johan Franzén),
10-1 (14.04) Mathias Ahxner (Ragnar Karlsson),
11-1 (14.57) Fredrik Wallberg,
12-1 (16.06) Peter Berntsson (Johan Franzén)
Shots: 16-5.

3rd period:
13-1 (4.16) Fredrik Aunes Johansson (Henrik Andersson),
14-1 (8.27) Erkki Saramaa (Michael Helber, Peter Berntsson)
15-1 (10.50) Michael Helber (Johan Franzén, Erkki Saramaa)
16-1 (15.15) Peter Casparsson (Andreas Kreü)
Shots: 19-4.

Total: 54-13.

Penalties: Linköpings HC 7x2 min. IF Mölndal Hockey 8x2
Referee: Jörgen Andersson, Ljungby
Spectators: 2153

Oj oj oj vad skall man börja? Vet i faan men var med redan på Kenty tiden 1970.

Det finns mycket från 76 å framåt at skriva om men jag orkar inte det skulle ta sådan tid och ni skulle inte orka å läsa om det.
Men röda Armén var ju helt underbar, Toresten snacka om att slösa bort sin talang, natt träning efter besök i Västergötland, Sander, Brithén är bland det bästa som har hänt LHC, Död och Begraven krossa pesten, Mora borta (var tyvärr ej där 40 graders feber), Södertälje en Påskafton faan vad nervös man var på stå då, 0-8 å Fårhockey stod på läktaren och bara undrade vad faan är det som händer. Ett litet axplock bara!

Heja heja heja CLUBBEN!

Gerhardsson vs Sampan ger mig än idag ångest. Tänk om. Jag menar....TÄNK OM! ryser
Det är nog det minnet jag får lyfta fram. Och den närmast "tomma" lyckan efteråt. Man var helt tom, slutkörd, psykiskt.

Var på min första match 93. Tingsryd hemma, 5-5. Stod på övre delen av kortsidan där det på den tiden var enbart ståplats och galler istället för plexi. Blev insläppt mellan några öl-stinna gubbar och blev rejält upptryckt mot gallret när det blev mål eller domarn gjorde en tabbe eller liknande.

Fina minnen i övrigt från stånkan-tiden också. Cafeet i hörnet borta hos white lions där man kunde sitta och kika in i tennishallen under periodpauserna. Korvbrickan med pommes (den borde man verkligen återuppliva!), introt med allan parson project + hjärtslag + enter sandman.

Bland matchminnen sticker vissa matcher ut. Utöver ovan nämnda kommer jag ihåg Michael von der Geests mål med en sekund kvar mot Leksand, Den perfekt genomförda första halvan och trycket på läktarna i kvart 7 mot Frölunda, Nån match mot björklöven i mitten av 90-talet där LHC tappade 3-1 till 3-3 och Löven kändes flera klasser bättre när Mike klev fram och tog över matchen och LHC vann med 6-3, 8-0 mot HV som råkade vara min första bortamatch (sjuk timing), 8-1 mot Tälje i Hlinka/Hlavac första match för säsongen när övriga laget inlett säsongen knackigt, straffläggningen mot HV första säsongen i elitserien som pågick i typ 20 omgångar etc etc etc.

Och på 50-årsjubileet kommer vi kunna berätta om minnena från första SM-guldet

alfie wrote

introt med allan parson project + hjärtslag + enter sandman.

Aah. Det är ju LHC för mig. "Debuterade" runt samma årtal som dig så det var många år man stod med ståpäls under det introt.

Andra minnen som far upp är ju de otaliga gånger man stod som en hoppackad sill och köade utanför Stånkan timmar före matchstart för att få sin plats på stå.

Och en eller två "plankningar" i Stånkan under kvalseriespel när man av någon anledning inte blev en av de 4500-4800 som släpptes in på matchen. Ingången "nere i vänstra hörnet" på kortsidan mot parkeringen brukade vara öppen och man kunde sedan smyga sig förbi ismaskinen och ut i vid bortre kortsidan bakom plexit för att sedan "oskyldigt" smälta in bland alla andra packade sillarna som stod där. Minns speciellt matchen mot Leksand. Det stod säkert 200 pers utanför huvudentren och vägra de gå hem, kikade in genom glasdörrarna för att försöka få en liten liten glimt an något på isen. Efter två snabba av Ahxner och franzen fick man ta en chans och planka.

Hmm, min första match gick jag på med farsgubben, måste varit i slutet av 80-talet. Jag kommer inte ihåg vilka vi mötte men jag vet att vi förlorade med 2-1. Efter matchen fick jag en klassisk vimpel (förbannar mig själv att jag tappat bort den).

När det gäller minnen finns det en uppsjö att välja bland, både bra, och dåliga. Det som har etsat sig fast onödigt hårt var den där kvällen i mars 2012. Jag kommer ihåg varenda minut av den där dagen, när vi skulle möta Modo borta i seriens sista match. Borde väl inte vara så spektakulärt egenligen, om det inte vore för att vår framtida SHL-existens stod på spel. Jag kommer ihåg varenda minut av den känslomässiga berg-och-dalbana som avslutades med en skridsko, 75 sekunder kvar av säsongen. Arlbrandt må spela i HV, men han kommer ha min djupaste respekt, och tacksamhet, för all framtid.

Nåt som jag blev påmind om efter att ha läst alfies inlägg, var 8-1-matchen mot SSK. Jag kommer ihåg att jag plockade med mig familjen på den matchen, jag trodde att det skulle bli en riktigt bra match när Hlinka och Hlavac var tillbaka. Men riktigt så häftig trodde jag inte att den skulle bli. Vi satt längs kortsidan, under restuarangen, och fick se Hlavacs monsterdragning bakifrån. Det är nog bland det mäktigaste jag sett i en hockeyarena.

Som många andra nämner, kvartsfinalserien mot Frölunda 2010. Jag var på plats i match 5, och tyckte redan då att det var förjävla fin stämning. Men det var bara en stämning att bygga vidare på. När man kom in i hallen till match 7 med 20 minuter kvar till nedsläpp, och hela hallen sjunger med i växelramsan "kom igen cluben", då vet man att man inte kommer att torska. Just den matchen är och förblir mitt bästa minne. Inte bara för vändningen av serien, inte bara för den hockey man spelade de första 30 minutrarna, och inte bara för det överjävliga tryck som var i hallen. Det var allt som gjorde den kvällen magisk!

Finns mycket att ta av, men det här var mina minnen. Tack!

Eftersom jag växte upp i Malmberget var min första match med LHC på bortaplan mot Luleå. Cluben var första och enda favoritlaget sedan några år tillbaka när man vid 7 års åldern själv började spela hockey och således var tvungen att välja lag.
Min första match ägde rum 5 december 1999. Cluben ligger under med 7-2 efter två perioder och det har hittills varit en skrattmatch i dåvarande delfinen. Elm ut, Jensen in och cluben hämtar upp till 7-6 innan Luleå kan göra 8-6 i öppen kasse. Lokala morgonblaskan NSD skriver dagen efter att citat "Kalle Anka-lag" som Linköping inte hör hemma i i högsta serien när seriösa lag som Björklöven, Boden, Huddinge, Rögle och Timrå snuvas på platser. Min kärlek för Cluben kunde inte blivit mer facetterad.

Min första hemmamatch var mot oskarshamn i dåvarande allsvenskan hösten 2000 när vi vinner med 5-0, tror Stefan Pettersson gjorde hattrick. Minns inte så mycket av matchen alls, mer än att jag satt och stirrade på White Lions i två och en halv timme. De var inte som de klackar man alltid sett på TV. Ingget Klapp Klapp Klapp [Insert valfritt Lagnamn] Klapp Klapp Klapp och Heja Heja [Lagnamn]. Där fanns heller inga obligatoriska matchtröjor som man också sett på TV. White Lions var något annat. Svartklädda, kunde sjunga om hat och drogs sig inte för unisont grovt språk. Jag blev kär. För evigt.

Nu var det LHC som fyllde år och inte WL, det kommer till våren. Jag minns de flesta matcher som ni redan nämnt med lika stor värme. Men jag har en annan på näthinnan som alla verkar glömt. Frölunda hemma 28:e December 2004. Lockout-säsong, vi tvåa, Frölunda etta. En seriefinal inte ens halvvägs in i serien. Sverige har just nåtts av de hemska beskeden om tsunamikatastrofen, brandlarmet går innan match vilket gör att CC måste evakueras och matchen skjutas upp. Kanadensisk TV är där och direktsänder matchen. Storskaligt tifo i arenan och det sjukate trycket från ståplats jag varit med om. Ledning med 5-0 efter två perioder, Henrik Lundqvist ut, Mikael Sandberg in. Hela återstående tredje perioden rullar en hyllningsramsa till Sampan. "Petter Rönnqvist är Bi, Reinhardt Davis är gay, men Sampan han är heterosexuell, finns bara eeeeen Micke Sandberg!". Frölunda hämtar trots (eller tackvare) den ramsan upp till 5-3 men vad gör det? Vi var bäst i Sverige denna plastiga och jippoaktiga säsong. men kul var det!

Fler godbitar är HV kvartsfinalerna 2013. Från att tro att vi ryker med 4-0 i matcher till att vända till 4-1. De semifinalerna vi slog ut färjestad två år i rad 2007 och 2008. Kalle Kamel har 500 pucklar sjöngs på bussen från karlstad till Laxå. 500 pucklar ner till noll.

En annan fight från åren 2012 när kniven var på strupen och livet var allmänt skit var SAIK hemma när vi vann med 3-2 i omgång 53. Lycka och eufori som i omgång 54 blev en snöplig torsk mot HV hemma med 2-3. SAIK-matchen var det inte många på ståplats, men det var helt klart rätt människor där. Vi skrek, sjöng och hetsade på domaren varje millimeter som gick. Och vi fick 3 poäng, som i slutändan var livsviktiga mot Sveriges då bästa lag.

Sjukaste draget ever? Nej det var inte Frölunda match 7 KS 2010. Det var Modo hemma finalmatch 3 (Vinst 2-1) eller Back in the days 1.0 mot Timrå hemma (3-0).

Jag är förövrigt fortfarande bitter över 09/10 säsongen. Vi skulle sköljt över Frölunda med 4-0 eller 4-1 i matcher om inte Norrena var tvungen att ge Jens Karlsson en nu mustasch med sin stöt. Nu var vi HELT sluttömda till semin mot DIF och hade inte mycket att sätta emot. Detta trots den dyraste truppen i mannaminne. Fiasko-säsong.

Åh. Förstås. Kreü gör mål från halva plan i Globen inför nästan 5000 LHC-fans. Hela Globen skakade och varenda skruv i golfbollen fick efterdras dagen efter.

Började gå regelbundet när jag gick på gymnasiet, en kompis började dra med mig. Detta var i samma veva som arenan
var ny. Följde givetvis cluben innan det, men med en familj som antingen var totalt ointresserad av hockey eller höll på andra lag, och dessutom bosatt några mil från Linköping föll det sig aldrig naturligt att gå. Det fanns inte på pappas karta att gå och se LHC, men jag har bearbetat honom hårt sedan dess och nu har LHC en stor plats i hans hjärta.

Lockout-säsongen. Drömmer fortfarande våta drömmar om Mange, Tallinder, Huselius, Knuble och Morrison. Samtidigt är jag fortfarande otroligt bitter på hur den säsongen slutade. Det laget ska fan inte förlora mot SSK. PUNKT.

Sista omgången i grundserien 05/06, HV hemma. Endast minnesvärd för sekvensen då Torkki ger Jämtin en rak höger. Saknar den galne finnen.

Lucia i Ängelholm 2008 är ännu roligare nu i efterhand då jag bor i Skåne och lever med en Rögle-supporter. Hälften av dem får något vilt i blicken och börjar gnälla om den matchen när man nämner sina lagsympatier, andra halvan blir nostalgiska och pratar om hur White Lions i princip var de enda som det gjorde ont att möta på 90-talet. I vissa kretsar har vi fortfarande smeknamnet White Ladies av den anledningen, så som jag fick det förklarat för mig var det något av en hyllning att de bemödat sig med att hitta på ett namn. Jag får förresten ofta höra historien om hur en tjockis var lite för kaxig efter en vinst och därmed blev kastad genom baren, någon som känner igen sig? 8)

Sjunde kvartsfinalen mot Frölunda 2010, som redan nämnts några gånger. Trycket sköljde över en som en tsunami och spelarna flög fram över isen. Inte en snöbolls chans i helvetet att vi skulle förlora den kvällen.

Även jag måste nämna Arlbrandts mål mot MODO 2012. Satt hemma i soffan med knäna uppdragna till hakan och muttrade för mig själv "det döms bort, vi kommer åka ur" upprepade gånger, för att sedan vråla så att det antagligen hördes i hela huset. Jag är övertygad om att vi hade åkt ur med dunder och brak om det inte hade varit för det målet.

Johan Bülow. Kommentar överflödig.

Jocke_L wrote

Gerhardsson vs Sampan ger mig än idag ångest. Tänk om. Jag menar....TÄNK OM! ryser
Det är nog det minnet jag får lyfta fram. Och den närmast "tomma" lyckan efteråt. Man var helt tom, slutkörd, psykiskt.

Ja, fy fan.

Ja minnen finns allt! Här är ett axplock:

Matchen mot Rögle i februari förra säsongen. Där varsina tacklingar av Hardt och Rahimi som jag upplever som våldsamma men helt schyssta renderar i två matchstraff. Detta ger Rögle chansen att komma tillbaka i matchen, vilket de också gör. Den för kvällen ganska tomma Saab Arena går i total röstmässig bärsärk. Alla är tokiga. Ingen fattar hur två till synes fina tacklingar kan mynna ut i två matchstraff inom loppet av bara ett par minuter. Detta är nog den galnaste stämning jag upplevt i Saaben i relation till hur lite folk som var på plats.

När Pär Arlbrandt fintade upp Petrasek på läktaren tre gånger i samma byte.

Att LHC har vunnit alla matcher jag sett live i Jönköping!

Hockey på storbild i tennishallen.

Pommes frites-bricka med gurkmajonäs.

Köerna som kunde ringla sig nästan bort till Ljunkan innan match.

Någon gång i slutet av 90-talet. LHC kan ha tagit sig till allsvenskan (kommer inte riktigt ihåg). Stämningen i Stångebrohallen var euforisk. Jag, typ 10 år, och många andra hänger över plexiglaset längst ned vid ståplats och hejar på idolerna efter vunnen match. Spelarna åker ärovarv runt isen och tackar publiken. Mattias Axner skymtar en pojke - mig - som hänger över plexit och hejar, varpå han ger bort sin klubba till mig. Lyckan är total... i 5 sekunder. Sen kommer en White Lions-kille i 25-årsåldern och säger "den där tar jag hand om", tar klubban och går därifrån.

Hockeytröjan wrote

När Pär Arlbrandt fintade upp Petrasek på läktaren tre gånger i samma byte

Crescendo: Petrasek sätter sig på arselet... 8)

Minns de sista åren innan avancemang med kvalseriedramatik, klaustrofobiträngsel och ruggigt tryck i Stånkan. Den täta, svettiga och euforiska stämning som rådde då går inte att återupprepa, inte ens med ett SM-guld.

Härlig läsning!

Jag fyller på med ett minne från kvalseriemötet hemma mot Arboga sent 90-tal eller tidigt 2000-tal.

De har en viss Kjell-Åke Andersson som har varit outstanding och lassat hem både assist och mål i multum.

Men inte den här dagen. Så fort han syntes på isen började vi utdraget att ropa hans namn: KJELL-ÅÅÅÅÅKE! KJELL-ÅÅÅÅÅKE!

Killen gick poänglös från den matchen och vårt verkliga kvitto på hur frustrerad han blev var när han efter matchen tittade upp mot klacken och bara skakade uppgivet på huvet när han gled av isen. Härlig känsla!