Debatten om att hyra ut spelare för att tjäna pengar är knappast något nytt. Men en annan intressant aspekt i den här debatten är om vi sammankopplar den med vikten av att ha spelare med hjärta. För:
LHC hyr, på grund av taskig ekonomi och att de inte vill förlora spelarna till NHL, ut tre toppspelare till Ryssland. En av dessa kommer sedan hem, men sen försvinner även Pajen. Ett års utlåning blev två, som blev tre, som blir...? Vilka signaler sänder det till spelare som Cluben vill värva? Jo - att om du spelar för Cluben har du chansen att tjäna storkovan, men i en annan dress i ett annat land. Det finns självklart spelare som har karaktär och självrespekt nog att ändå göra sitt jobb under den tiden de är här, men det kan också bli så att spelarna spelar utan engagemang och klubbhjärta, för att de ändå vet att de kan bli utlånade.
Nu säger jag självklart inte att det behöver bli ett sådant scenario för alla, men det är ändå en intressant tanke. De må vara så att det gynnar (läs: räddar) föreningen ekonomiskt för stunden. Men det känns som att ledningen har glömt bort att de även har framtiden att tänka på. Att de besluten som de tar också kan avgöra vilka typer av spelare (personlighetsmässigt) som kommer till laget. Utöver detta så finns även en aspekt som många andra tidigare har pratat om: att om de utlånade spelarna kommer tillbaka (vilket känns mindre troligt för varje år som går) - när i så fall? När deras karriär har peakat och de får en monsterlön här utan att, i värsta fall, vara i närheten av den nivån de en gång hade när de bar tröjan?
Det finns såklart inte någon mirakellösning, och jag påstår verkligen inte att jag sitter med ess i rockärmen i den här frågan. Men jag tänker på AIK. Först och främst: tvi och fy för Gnaget som förening, förstås. Men: de slog faktiskt ut reagerande mästarna i fyra raka matcher. De slog ut ett lag som har en skyhög lönebudget, ett flertalet spelare som varenda svensk sportchef, ärligt talat, skulle kunna ta emot med öppna armar. Jag var glad och nöjd när de slog ut HV - och såhär i efterhand än mer nöjd på ett annat plan. För de har visat vägen.
Clubens ledning borde titta över vad AIK har gjort. Det är laganda, offervilja, en förening som jobbat i motvind i så många år och brottats med betydligt tuffare ekonomiska problem än vad Cluben gjort, men ändå pepprat spelarna med positiva budskap, tandgnissel och ett jävlar annama. Spelarna bär tröjan med stolthet och spelar som att varje match vore den sista - att det var deras sista chans att vinna något.
Ovannämnda punkter är önskvärt och nödvändigt för en förening med den ambitionen som Cluben nu har haft i flera år - att vinna det där jävla guldet. Men hur uppfyller man alla dessa punkter? Jag tvivlar på att man gör det genom att hyra ut sina bästa spelare. Jag vet att varje mynt har sin baksida och att ingen lösning är optimal så länge hallhyran är som den är (men som, återigen, LHC själva är minst lika ansvariga för som kommunen). Men det är dags att skicka signaler till spelarna och fansen - att nu är det dags att visa vad hjärta betyder. Ingen spelare ska få komma hit och känna att det är en port till Moskva. Visst, varje spelare vill bli proffs i ett annat land - men så länge du bär Clubens tröja gör du det med stolthet och en inre glöd som aldrig slocknar. Våra utlånade spelare ska hem. Visst, risken finns att spelarna försvinner till NHL - det har alla lag, och de klarar av det.
Och: det är dags att pränta in det här i spelartruppen. Visst, Cluben kanske inte kommer ha den starkaste truppen i elitserien nästa år. Men kan AIK spelar SM-semifinal med sin trupp, så är det fanimej inte omöjligt att Cluben plockar hem sitt första SM-guld. Det är inte bara spelarnas och tränarnas ansvar att känna stolthet, kämpaglöd och hjärta för föreningen och sina fans - det är även ledningens.
Forza Cluben - då, nu och för alltid.
