I brist på matchspel har jag lyssnat, kollat, läst i princip allt som har skrivits om LHC den senaste tiden (förutom corren).
Sammanfattningsvis tycks det vara en positiv orkan över linköpingshockeyn. Först och främst att publiken har återvänt till Saab arena. Säsongens överraskningslag, toppmålvakter och poängligaledare. För de mer initierade är Jonte Myrenberg den absolut största överraskningen, men i övrigt lyckade värvningar i form av både spelare och ledare. Det stora minustecknet är statistiken som avslöjar att LHC kommer att falla, dock kommer det krävas total urspårning för att missa slutspel. Från PJs håll tycks ejdsell och Larsson vara drömnamn till nästa säsong, även om utfyllnad behovs redan nu pga jvm, sannolikt någon breddspelare från annat land (tycks vara klart?)
Östman hade ryggen mot väggen, redan innan säsongen och bättre blev det inte av den svaga/svåra starten men det bestämdes tidigt att förändring är den enda vägen framåt: rakare ur egen zon för att utnyttja speeden på våra forwards, friare och mer deltagande hos backar utan att nacka dem. Stora uppoffringar har gjorts för att få till förändringar. Vissa har axlat det galant (Petterson), andra tyvärr inte (ljungh).
Jag tycker på det stora hela att denna bild stämmer ganska bra från vad jag har sett av mitt älskade LHC, det var längesedan jag var så glad LHC supporter. Stor cred till samtliga, alltifrån ratties hemjobb och poäng till mediansvarige på kansliet! Men, jag kan inte ännu andas med full kraft. Jag är så orolig att Linköping kommer att falla igenom totalt efter nyår och att när allt summeras har vi precis missat play-in. Kan vi förlita oss så starkt på högga (ja, i slutändan är det högga) att vi kan peka finger åt statistiken? Kommer Rattie fortsätta snitta 1 poäng per match. Jag tycker på det stora hela att LHCs spelsystem är ljusår bättre än vad det har varit tidigare men håller det verkligen i längden. Och hur ska Östman och co se till att vi inte blir fat n’ happy trots allt. Jag gillar Östman mycket, men i min värd är det just fat’n happy som han utstrålar. Det är lite upp till bevis nu för både Stålhammar och PJ att öka kravbilden som de talat så mycket om, för att spela bra när man är bra är ganska enkelt. Att bibehålla det och framför allt vända en negativ trend (ta i trä) är den stora utmaningen.
