Att det går som det går, även denna säsong ser jag som ett tydligt exempel på en svag organisation. Många här inne, mig själv inräknad, såg kvalitéer i årets trupp som gav visst hopp. Men tyvärr är det underordnat andra delar som bottnar i just det organisatoriska och i ledarskapet. Några exempel:
- Senast man hade en stark vision var den oförankrad (den om final inom 3år). Vi hade dessutom ingen KD under de åren visionen lanserades. Dvs ingen styrman, bara en karta. Vilket bara kan sluta som en Titanic historia.
- Nu har man ingen vision alls. I alla fall ingen externt kommunicerad. Dessutom en ifrågasatt KD. Utan vision är det svårt att ta ut en riktning. Det spiller såklart över i den sportsliga delen av verksamheten. Visst, vi har en målsättning om slutspel. Men vad har vi gjort annorlunda denna gång från senast vi satte orealistiska mål? Dessutom väcks frågor. Tex, är 10e plats ok? När måste sportsliga ledningen agera för att nå målet?
- Skadorna. Hur vi alltid kan hamna i sånna extrema situationer är inget annat än ett systematiskt misslyckande. Var är analysen som berättar vad vi gör för fel och hur vi ska göra istället? Är det rätt personer som bedriver fysträningen?
- Arbetet med marknaden (spons och publik). Well, att lhc inte är topp 10 på sponsorintäcktslistan är inget annat än ett misslyckande mtp vilken region vi verkar inom. Verkar heller inte som att man lyckas särskilt bra med sitt snitt publikmål (6,3K var det va?) iår. Självklart ger det konsekvenser för hur den sportsliga verksamheten kan bedrivas.
- Relationen med kommunen. Nu verkade hyresförhandlingarna gå ganska bra. Ett tag. Tills lhc fullständigt tappade fart och glömde bort att politiker hellre jobbar med sina valkampanjer och maktbildande.
Min känsla är att lhc gör massa saker utan att gå i mål, det är halvdant och halvhjärtat. De som kommer in i organisationen gör det för att boosta sin karriär och/eller prova något nytt. Det är ingen som på riktigt vill åstadkomma resultat. Så är känslan. Om högsta ledning inte går hela vägen, då kommer inte övriga organisationen göra det heller. Finns många exempel på projekt och initiativ som startats men som sedan lagts ned. Samma sak spiller över till för A-laget, man provar nått nytt ett tag för att sen falla in i gamla hjulspår igen. Vi har ledningar men tappar i tredje. Vi saknar disciplin. Vi hamnar i konstiga situationer. Vi är laget alla bryter sina trender mot. Osv…
Min önskan nu och framåt:
Att LHC kommunicerar vad de vill åstadkomma på kort och lång sikt. Att det finns en handlingsplan bakom den viljeyttringen. Att den handlingsplanen backas av en djuplodad analys. Att ansvariga commitar för att natt och dag arbeta mot den visionen. Att ansvariga skiter i vilka ovänner man ev skaffar sig på vägen. Att lhc jobbar med sin identitet både som förening och även som lag. Att det betyder något att verka inom lhc.
Det känns hopplöst nu, och jag är sällan den positiva i mörka stunder (Saknar Nils här). Men ni ska veta att jag är kritisk av kärlek. Vet att tongången från många andra är liknande och att motivet är samma. Det är väl det som skänker tröst nu. Att det finns en stor skara människor som bryr sig så in i helvete mycket. Önskar det engagemanget i organisationen, då ordnar det sig!
