Tjaa. Det står ju var och en fritt att följa med på resan, som slutligen kommer att leda fram till Clubens första guld. I år, eller ett annat år.
Men visst är det skillnad. Det har hänt mycket sen ett 50-tal av oss rusade in på isen i Smidjegrav i Mora för att fira att LHC avancerat till Elitserien.
Det självklara först: det måste vara mera kommersiellt om man vill överleva i Elitserien. Har man problem med det så får man börja stötta HFL. Men självklart leder det till att man också får dras, till viss del, med lycksökare och legoknektar. Lika givet är det också att hockey är spelarnas levebröd, och givetvis spelar de för lönen. Men också för att vinna. Det finns inte en enda spelare som tänker "bara jag får mina pengar så skiter jag i guldet". Så funkar det garanterat icke.
Huvuddelen av spelarna är också glada för det stöd dom får. Musse sa t ex så här inför fjärde semin: "Vi har ett grymt stöd här hemma, det är bara att gå ut och njuta". Så tro inte att det är betydelselöst och att spelarna inte bryr sig.
Jag håller med Acke. Vi supportrar är värda ett SM-guld. För det vore så jävla skönt att få springa omkring och skryta. Jag har drömt om det sen våren -99. Men likaledes är spelarna värda det också. Visst, dom får betalt, men dom vinner ju också. Dom täcker skott (Niklas Persson med skallen i första kvarten), slår ut tänder och får blåmärken. Dom kämpar för att ta hem det här guldet, och det är inte på något sätt ovärdigt.
Hurvida man sen unnar ledningen i Cluben ett SM-guld eller inte är väl upp till var och en. Men kom ihåg att även om t ex Mike Helber inte alltid gjort sig populär bland fansen som tjänsteman i LHC så spelade han hockey i Cluben i 10 år, och är en stor anledning till att vi är där vi är idag.
