Med risk för att glömma någon och en liten brasklapp för att det möjligen är en talang även att kunna jobba hårt och ha förmågan att plåga sig själv/offra sig för laget så säger jag nog Andreas Pihl här. Lite udda val kanske, men det tycker jag är ett exempel på när helheten blir större än summan av delarna. Han var viktig för laget under lång tid trots uppenbara brister i sitt spel om man bedömde egenskaperna var för sig.
Åt andra hållet svarar jag Johan Franzén. Slog igenom relativt sent och man såg att det fanns där, men han fick aldrig riktigt ut det fullt ut innan han stack över Atlanten.
Andra värda att nämna är typ Niklas Olausson (dock ung), Johan Fransson och Tomas Surovy - som jag tyckte var otroligt frustrerande att titta på ibland när man sett vad han hade i sig. Även om det var ett lyxproblem så kändes det illa att se honom i en fjärdekedja.
Vilken spelare i Cluben (nu eller förr) värderar du tydligast på ett annorlunda sätt än vad den breda massan verkar göra?