Kanske inte ett sådär sportsligt mäktigt minne, och heller ingen ”ståplatseufori” eller liknande. Har många favoriter, när Cluben mötte Leksand för en herrans massa år sedan och Pihl slogs, Cluben låg under bara för att göra mål och kvittera eller om det var vinna precis samtidigt som slutsignalen gick, en maffig slutspelsmatch mot HV med ett sjuhelvetes tryck och seger med flera. Lockoutsäsongen när Foppa var i arenan var också maffigt, och likaså en slutspelsmatch mot Tälje när Tim Eriksson hade show och publiken var galen. Den absoluta favoriten är dock när jag var barn och var på hockey med min bror och mamma (hade turen att ha en farbror och faster som tog med en ibland efter att farsan gick bort, men just den gången var med morsan), hon satt mellan oss med en stor popcorn i knät och rycks med när Cluben gör mål och ställer sig upp och jublar. Det flyger popcorn över halva sektionen och mest på herren i kostym på raden framför som mäkta irriterad vänder sig om och tittar med en mer uppgiven blick än jag någonsin sett i hela mitt liv. Vet inte varför det är favoriten men det ligger djupt i hjärtat på något sätt. Har absolut ingen koll öht hur det gick i matchen.
Samma fråga.
