Intressant artikel från en doktorand i historia.
Detta är precis vad vissa element i styrelsen och Linköpings poliskår sysslar med i jakten på ett spöke.
Hårdare tag slår mot oss alla
Hetsen mot fotbollshuliganer hotar rättsstaten, menar Fredrik Persson inför den allsvenska säsongsstarten. Han fruktar att statens och idrottsrörelsens representanter i sin iver att bekämpa vad man tror är ett odjur själva håller på att bli ett.
I dag är det allsvensk seriepremiär. Säsongen har föregåtts av gåtfullt mycket skivstång och löpning utan boll, samt sedvanliga mer eller mindre löjliga rykten om spelarövergångar. Det är dock inte bara spelare, ledare och journalister som ägnat försäsongen åt att förbereda sig ordentligt.
Under vintern har flera i förväg bestämda och våldsamma firmauppgörelser ägt rum. Den svenska huliganscenen har genom spridningen till små och medelstora städer och ner i åldersgrupperna utvidgats och samtidigt fått delvis nya spelregler. Bland annat har slagsmål vid andra tillfällen än på matchdagar blivit allt vanligare. Mycket tyder på att det är en osedvanligt stökig fotbollssäsong som är på väg att sparkas igång.
Våld i anknytning till fotboll är inget nytt utan ett fenomen lika gammalt som spelet självt. Historikern Torbjörn Anderssons standardverk â€Kung fotbollâ€, om den svenska fotbollens kulturhistoria, innehåller en katalog över så kallade publikuppträdanden. 1922 jagade Malmöpubliken iväg ett gästande tjeckiskt lag med stenkastning. Två år senare skrev tidningarna om â€hundratals skränande ligisttyper†som attackerade IFK Malmös omklädningsrum efter en träningsmatch mot ett kombinationslag från Malmö FF och Malmö BI.
Det är bara två i raden av långt mer allvarliga händelser än det ölstänkande, fyrverkeriskjutande och staketskakande som på senare år fått en samstämmig kår av sportkrönikörer att placera fotbollen vid sin egen avgrund. Reaktionerna är överdrivna, men i ett begräsat perspektiv måste man ändå erkänna att det finns en trend av tilltagande våld och ordningsstörningar i anslutning till fotbollsmatcher i Sverige.
Hur bör man förhålla sig till detta? Pressen, politiken, polisen, klubbarna och förbundet har bedrivit gemensam uppbyggnadsträning och ropar enstämmigt på hårdare tag. Tillsammans är de dock på väg att göra ett vådligt självmål.
I höstas sköts den 25-årige fotbollssupporten Gabriele Sandri till döds av italiensk polis. Han satt i baksätet på en bil när han träffades av en kula i nacken. Den tragiska händelsens mediala svallvågor kom inte att handla om skjutglada poliser, utan om vikten av att sätta åt svenska huliganer.
Att dessa i spalterna konsekvent beskrevs som â€slödder†och â€pack†utan moral eller idrottsintresse bidrog antagligen till att TV3:s â€Insider†i ett reportage om AIK:s Firman Boys gick på tvärs mot en återhållsam svensk praxis för namn- och bildpublicering. Förutom passbilder visades filmsekvenser på de uthängda fotbollssupportrarna från deras arbetsplatser. Inslaget verkar ha inspirerat landsortspressen, som har intensifierat bevakningen av lokala så kallade risksupportrar.
Påhejad av fotbollsetablissemanget och polisen har regeringen tillsatt en utredning som inom kort väntas föreslå kraftigt skärpta straffsatser och slopad utredningssekretess mellan polis och klubbar. Polisen förser förvisso redan klubbarna med spaningsinformation om vad enskilda supportrar sysslar med, också när de inte går på fotboll. Det som idag på goda grunder är rättsvidrigt ska alltså bli lagligt.
Samtidigt fortsätter den polisiära punktmarkeringen av enskilda fotbollssupportrar i form av lika systematiska som godtyckliga visitationer, identitetskontroller och drogtester. Företrädarna för klubbarna lovar en större och bättre utrustad styrka av professionella ordningsvakter, samt mer avancerad kameraövervakning. Förbundet följer upp med rejält tilltagna bötesbelopp och sanktionsmöjligheter mot ordningsstöranden, användning av pyroteknik och annat som anses stå i motsats till vad man kallar en god och sund supporterkultur.
Den oförsonliga nyordningen riktas inte bara mot de formaliserade firmorna, utan också mot de ultrasinspirerade unga männen med banderoller och bengaliska eldar, de som hoppar på stolen eller de som hytter för hetsigt med näven. Kort sagt drabbas alla som ser fotbollsläktaren som en karnevalistisk frizon där lek, allvar, kärlek och hat får fogas samman och levas ut.
De hårda tagen kommer med stor säkerhet att ha oönskad effekt. Det våld som på senare år vandrat in på arenorna från undanskymda parkeringsplatser har inte sällan varit orkestrerade protestaktioner mot klubbarnas överdrivna och enögda säkerhetsapparater.
Repressionen på läktaren borde angå och oroa långt fler än de som vecka efter vecka riskerar att få sin utlevda fotbollspassion ifrågasatt av en ordningsmakt i neonfärgade reflexvästar, redo att exponera teleskopbatongens och pepparsprejens effektivitet. Den borde besvära också de som aldrig har varit i närheten av en fotbollsarena.
Det är lätt att förfäras av fotbollspublikens mest välklädda och våldsamma element. Farligare är dock att statens och idrottsrörelsens representanter i sin iver att bekämpa vad man tror vara ett odjur själv på väg att förvandlas till ett.
Det självsäkra brännmärkandet av allt som reser rygg och ragg bekräftar den egna rationaliteten och rättfärdigheten, men också en samhällsordning där det gäller att veta sin plats. Den frammanade bilden av en rasande avvikare blir till argument för en oinskränkt fullmakt att angripa toleransens gränser och rättstatens principer. Hetsen mot huliganerna hotar oss alla.
FREDRIK PERSSON
doktorand i historia, Lunds universitet
http://sydsvenskan.se/kultur/article311900.ece
