Nåväl. En äkta gold digger hade väl satsat på att leva gott på pengarna eller satsa på att ta dem till branscher där de syns och får mycket uppmärksamhet. Foppas fru har ju varit rätt driftig och företagsam även om han stått för mycket kapital. Dessutom var det hon som ville vänta med att gifta sig när han friade.
Att föda tre barn och driva på ett antal olika företagssatsningar i samband med graviditeter, konstant ammande/flaskmatning osv gör man ju knappast om man bara är ute efter pengar.
Men herregud vilken diskussion…. 
toedrag kolla detta… https://www.tv4play.se/program/tillsammans-med-str%C3%B6mstedts/11793266
Riktigt kul inblick i Foppas (och Nicoles) liv.
Sitter och ser Sverige emot Belarus, fy faan vilket dåligt svenskt landslag måste vara ett av de sämre på flera år.
Dåligt passningsspel, dåligt tempo, ingen framför mål, å sååå svårt att få igenom skotten.
Känns det igen? LHC 20/21 likheten är ju slående. Vet i tusan om Sverige klarar sig vidare?
QPR Känns det igen? LHC 20/21 likheten är ju slående.
Verkligen, tänkte på det med.
Är Tre Kronor Rigas HV71?
Kan betraktas som en stor liten notis om hockey…
https://www.expressen.se/sport/hockey/tunga-siffrorna-sverige--har-aldrig-varit-samre/
Beroende på hur man ser det.
Det går argumentera årets mästerskap inte är representativa för ett normalläge. Det gällde å andra sidan samtliga nationer.
Vill inte göra politik av det här inlägget, men det är trots allt svårt göra en analys av en enskild verksamhet (hockeyn) utan att värdera de större samhälleliga faktorerna. Man kan också hävda att vi fortfarande är en stor exportör av spelare (och till viss del ledare) internationellt och att vi har en hög kvalité.
Ett omhändertagande och jämlikt samhälle med alla människors lika värde är givetvis en absolut självklarhet. Men jag känner personligen att vi är på väg vara för omhändertagande och icke kravställande rent generellt. Vill man nå framgång, oavsett sysselsättning, finns inga genvägar. Disciplin, höga mål, fokus och hård träning är vad som krävs. Ska man orka motivera sig till detta måste man få erkännanden, morötter och belöningar längs vägen. Framför allt måste det få vara okej att vilja satsa, vilja nå framgång och få vara bäst då man är det.
Laget före jaget är det självklara målet i all lagidrott, men prestationer på hög nivå av en enskild i ett lag måste givetvis också få uppmärksammas. Det måste löna sig att kämpa hårt och prestera väl.
Den svenska idrottsrörelsen med engagerade ideella krafter är fantastisk och ska värnas. Alla barns lika rätt till idrott och rörelse är viktig ur så många perspektiv. Såväl ur det individuella perspektivet som ur folkhälsans. Så ska vi givetvis fortsätta att ha det.
Men vad jag menar är att det måste få bli mer okej att ha ambitioner över medel. Man måste få vilja bli bäst, utan att en sådan vilja trycks ner i att ”foga sig till gruppens standard”. Jag pratar absolut inte om någon selektering bland unga idrottare där vissa utesluts. Vad jag menar är att även när man är lite yngre så har man olika stort intresse av den idrott man utövar. Vissa är nöjda och glada med de kanske två tillfällen i veckan som erbjuds, medan andra övar moment hemma på fritiden och söker alla möjligheter till mer träning.
Inom hockeyn är ett exempel den infekterade strid som pågår mellan föreningsidrotten (RF anslutna) och de privata aktörer som erbjuder camper av olika slag. Man menar att detta skapar en hets och driver kostnad. Det är ju sant med all verksamhet (för det mesta kostar pengar) att ju mer man deltar i, desto mer kostar det. Det är en närmast omöjlig orättvisa i alla samhällen att lösa. Det tråkiga uppstår när det blir fult och fel att ”vilja mer” och i vissa fall leder till skuldbeläggande, rynkade näsor och ogillande.
Min högst personliga uppfattning, rätt eller fel, är att jag vill leva i ett rättvist samhälle som samtidigt ser till att ta vara på sina kompetenser och individer som har driv och viljan göra allt som krävs för att verkligen bli bra. Till och med sträva efter att bli bäst. Det ska inte ses som fult eller ojämlikt tänkande att ha ambitioner.
Jag känner att det finns ett inslag i Sverige idag av att ”alla ska vara lika bra, medel är bäst”. För mig är inte det detsamma som att exkludera någon eller se det som fult att ha ambition. När ”lagom är bäst” blir den ledande uppfattningen kommer vi som nation att dala i alla rankningar som finns.
Själv har jag ett omfattande engagemang i den ideella idrottsrörelsen och tycker det är fantastiskt på så många sätt. Det är lust, glädje, lek och fostrande (i ordets mest positiva bemärkelse). Det tänker jag fortsätta med så länge jag anses göra nytta. Jag tänker också fortsätta ha den egna uppfattningen att det är helt okej vilja bli bäst, att vilja nå så långt man har möjlighet. Oavsett sysselsättning.
Sillen
Jantelagen ligger fortfarande som en möglig dimma över Sverige. Det kommer bli svårt att ändra på inställningen runt ambitioner och att vilja bli bäst när en majoritet av de som tränar lag och sitter i bestämmande positioner har Jante som en liten tjockis sittandes på axeln.
Helt enig i allt du skriver och väldigt viktigt att man får prata och diskutera problemen du tar upp. Idrott, politik och samhällsutvecklingen hör i alla högsta grad ihop och det är enbart barnsligt och verklighetsfrånvänt att tro något annat. Att sen vissa anser att diskussioner som dessa inte hör hemma här är otroligt olyckligt.
Att man inte får räkna mål eller utse en vinnare i fotboll under 13 år är ett gigantiskt misslyckande för hela svenska samhället. Sen ställer man sig helt frågande till varför kidsen slutar idrotta…
Barry_Carlisle jo, du har ju helt rätt i den analysen. Men att stillatigande bara se på är att acceptera, så jag tycker att man måste ta varje tillfälle föra en sansad och objektiv debatt om detta. Min egen uppfattning är att det rört sig nedåt rätt länge när det gäller exempelvis skola, idrottsresultat, tillgänglighet på sjukvård (den som ges är av högsta kvalité och personalen fantastisk) och så vidare. Den enda förstaplatsen vi innehar för närvarande är väl den i gängkriminalitet och skjutningar på öppen gata.
Man blir det man strävar efter, eller kanske ”det man aldrig strävar efter kommer man aldrig uppnå”.
Var och varannan förälder säger i dagens samhälle till sina barn ”du är unik, du kan bli precis vad du vill”. Det är ju bra förvisso. Men vad man glömmer förmedla är att det inte ”ramlar ner från himlen gratis”. Det finns alla förutsättningar i vårt land att lyckas, men det kräver faktiskt att man stenhårt jobbar för det under lång tid och med många personliga uppoffringar. Man ”är” inte helt plötsligt fantastisk och bäst på allt.
”Jag ska bli youtuber och tjäna massa stålar så slipper jag utbilda mig” håller liksom inte i längden…. Det blir jäkligt många youtubers i vilket fall.
Jag har respekt för att vi ska lämna politiken därhän på Bullen så ska inte komma med mer dravel. Min utgångspunkt från början var ju svensk ishockey och min känsla av att om vi inte vill säga att vi hävdar oss sämre, så kan vi i alla fall konstatera att det finns utrymme för förbättring.
Vi lär inte ut hur man tar motgångar eller hur man tävlar. Det blir en chock när livet sedan pissar en i ansiktet. Vi skapar svaga barn, en idiotisk björntjänst.
Att fostra är att förbereda. Ungarna har aldrig varit mer oförberedda än idag, psykvården vittnar om detta varje år.
Vet inte om det är en liten notis som tråden är benämnd men skriver det här.
Tack Henrik Lundqvist för en fin karriär som man följt på avstånd, synd du inte fick avsluta på egna villkor utan att det var hälsan som satte punkt för en epok…
Jag hade gärna velat se honom nån säsong i Caps…
Man kommer hissa #30 i taket i MSG.
Det är så sjukt stort att det är svårt att greppa.
Forever a RANGER.
Stort? En indian (host) som avslutar sin karriär, inte en dag för tidigt säger jag! Vidrig!
