Kan betraktas som en stor liten notis om hockey…
https://www.expressen.se/sport/hockey/tunga-siffrorna-sverige--har-aldrig-varit-samre/
Beroende på hur man ser det.
Det går argumentera årets mästerskap inte är representativa för ett normalläge. Det gällde å andra sidan samtliga nationer.
Vill inte göra politik av det här inlägget, men det är trots allt svårt göra en analys av en enskild verksamhet (hockeyn) utan att värdera de större samhälleliga faktorerna. Man kan också hävda att vi fortfarande är en stor exportör av spelare (och till viss del ledare) internationellt och att vi har en hög kvalité.
Ett omhändertagande och jämlikt samhälle med alla människors lika värde är givetvis en absolut självklarhet. Men jag känner personligen att vi är på väg vara för omhändertagande och icke kravställande rent generellt. Vill man nå framgång, oavsett sysselsättning, finns inga genvägar. Disciplin, höga mål, fokus och hård träning är vad som krävs. Ska man orka motivera sig till detta måste man få erkännanden, morötter och belöningar längs vägen. Framför allt måste det få vara okej att vilja satsa, vilja nå framgång och få vara bäst då man är det.
Laget före jaget är det självklara målet i all lagidrott, men prestationer på hög nivå av en enskild i ett lag måste givetvis också få uppmärksammas. Det måste löna sig att kämpa hårt och prestera väl.
Den svenska idrottsrörelsen med engagerade ideella krafter är fantastisk och ska värnas. Alla barns lika rätt till idrott och rörelse är viktig ur så många perspektiv. Såväl ur det individuella perspektivet som ur folkhälsans. Så ska vi givetvis fortsätta att ha det.
Men vad jag menar är att det måste få bli mer okej att ha ambitioner över medel. Man måste få vilja bli bäst, utan att en sådan vilja trycks ner i att ”foga sig till gruppens standard”. Jag pratar absolut inte om någon selektering bland unga idrottare där vissa utesluts. Vad jag menar är att även när man är lite yngre så har man olika stort intresse av den idrott man utövar. Vissa är nöjda och glada med de kanske två tillfällen i veckan som erbjuds, medan andra övar moment hemma på fritiden och söker alla möjligheter till mer träning.
Inom hockeyn är ett exempel den infekterade strid som pågår mellan föreningsidrotten (RF anslutna) och de privata aktörer som erbjuder camper av olika slag. Man menar att detta skapar en hets och driver kostnad. Det är ju sant med all verksamhet (för det mesta kostar pengar) att ju mer man deltar i, desto mer kostar det. Det är en närmast omöjlig orättvisa i alla samhällen att lösa. Det tråkiga uppstår när det blir fult och fel att ”vilja mer” och i vissa fall leder till skuldbeläggande, rynkade näsor och ogillande.
Min högst personliga uppfattning, rätt eller fel, är att jag vill leva i ett rättvist samhälle som samtidigt ser till att ta vara på sina kompetenser och individer som har driv och viljan göra allt som krävs för att verkligen bli bra. Till och med sträva efter att bli bäst. Det ska inte ses som fult eller ojämlikt tänkande att ha ambitioner.
Jag känner att det finns ett inslag i Sverige idag av att ”alla ska vara lika bra, medel är bäst”. För mig är inte det detsamma som att exkludera någon eller se det som fult att ha ambition. När ”lagom är bäst” blir den ledande uppfattningen kommer vi som nation att dala i alla rankningar som finns.
Själv har jag ett omfattande engagemang i den ideella idrottsrörelsen och tycker det är fantastiskt på så många sätt. Det är lust, glädje, lek och fostrande (i ordets mest positiva bemärkelse). Det tänker jag fortsätta med så länge jag anses göra nytta. Jag tänker också fortsätta ha den egna uppfattningen att det är helt okej vilja bli bäst, att vilja nå så långt man har möjlighet. Oavsett sysselsättning.
