Jag tror att den enskilt största grundorsaken till våra problem är att vi är en ledarlös och spretig förening. En hög omsättning bland spelare, tränare, sportchefer, klubbchefer och ordförande gör att verksamheten inte tillåts utvecklas och mogna pga ständiga omtag och nya rekryteringars egna processer och idéer. Och de individer som ändå har varit här under många år är inte den typen av ledare vi skulle behövt.
En sådan gris kan väl sminkas på kort sikt om man har turen att en väldigt duktig sportchef får träff på ett antal spelarrekryteringar, eller om en duktig tränare som passar för spelartruppen får alla att dra åt samma håll. Just tränare har vi ju inte haft någon de senaste tio åren som har haft förmågan att rita upp och genomföra en spelidé som är hållbar. Det är mycket snack om tränarnas personliga egenskaper, men väldigt lite om deras skicklighet. Sportcheferna har i bästa fall lyckats med enskilda rekryteringar, men inte med att bygga lag med de beståndsdelar tränarna behövt. Och alldeles oavsett så skulle en sådan lyckad rekrytering av sportchef eller tränare vara en tillfällig lösning och all framgång skulle vara knutet till den personen, vilket knappast är stabilt. I allra, allra bästa fall kan en dylik rekrytering skapa arbetsro för ytterligare hållbara rekryteringar och förändringsarbete, men det låter som en skakig plan dömd att misslyckas.
Och kopplingen till hur spelet ser ut då? Även på isen är det ledarlöst, vekt och utan riktning, och det smittar ju såklart av sig uppifrån organisationen, som i vilken annan verksamhet som helst. Elithockey handlar om att genomföra små viktiga detaljer varje dag, hela tiden, på och utanför isen. Att vara konsekvent med förberedelser och genomförande. Det fungerar inte med svagt ledarskap.
Rent konkret på planen så är ju inte den kaptensgrupp vi har haft (framför allt) i år, eller tidigare år, speciellt stark. Fantenberg i all ära, men han skulle behöva komplement som han kan växeldra med, andra typer av ledare. Och utanför kaptensgruppen finns det otroligt få informella ledare. Det räcker inte med att kaptenerna har varit duktiga spelare och är vältaliga om de knappt platsar i laget. Man leder inte laget bakifrån endast.
Och det hjälper inte att vi då gillar att rekrytera vältaliga, välkammade pojkar som tar en anonym plats i hierarkin och följer med strömmen, eller spelare som har absolut ingen anknytning hit och som samtidigt har tvivelaktig karaktär. Tillsammans med dåligt ledarskap genom hela föreningen skapar detta en giftig miljö som är svår att ta sig ur.
Lösningen? Jag tror förvisso inte att en (relativ) framgång behöver vara längre bort än att man lyckas få in några personer av rätt typ på rätt platser, vänta några säsonger och skörda frukten. Problemet är att det är en chansning som i så fall slår väl ut, och den typen av chansningar har slagit fel ett antal år nu. Vi behöver rekrytera ledare uppifrån och ner som klarar av att driva på sina kollegor varje dag för att utvecklas. Låter som världens enklaste grej, men nyckeln är väl att klara av att göra detta långsiktigt under ett decennium utan att behöva göra omtag. Om man klarar av det har man byggt en bra grund som man kan nå mer än tillfällig framgång från.
