HVåkerur Såhär har det ju varit i många år nu. Allt känns hopplöst men så vinner vi plötsligt någon match och då viftar man bort problemet och tror att allting löser sig. En så kallad sminkad gris.
Exakt så känner jag också, säsong efter säsong. Efter en kort bättre period övergår även vi på Bullen från negativism och rop om förändring till att ”fan, nu jäklar har de kommit igång, nu blir det topp-6”. Sen rasar allt igen och vi klarar oss från kval med nöd och näppe och laget flyttar ut verksamheten till ett sakta av solen uppvärmt Landeryds golf. Men eftersom vi hela tiden klarar ”cuten” för att säkra SHL-kontrakt så nästan känner man en suck inom väggarna och någon större utvärdering av säsongen är ju ”liksom inte nödvändig” eftersom vi inte åkte ur. Men nästa säsong ”då jäklar ska vi bli ett minst topp-10 lag”. Oklart hur dock när man byter hela coachstaben på samma gång med idel oerfarna på samtliga poster på SHL-nivå och värvar en hoper ”has beens”.
Hade en kompis i coachstaben för ett antal säsonger sen som redan då hade identifierat ett av problemen. Efter ett par bra matcher med vinster kunde jag säga ”såg ju riktigt bra ut senaste matcherna, nu kanske det vänder”. Svaret blev alltid ”sällan, nu tror alla att de är världsmästare på isen så nu går det åt helvete igen.”
Det saknas, som jag ser det, en röd tråd för framgång och en spelidé som håller över tid och alla köper in på. Till slut sprider sig paniken och alla åker skridskor fortare än de klarar hantera pucken, kämpar som dårar utan att något händer. Man kan avsky Växjö och tycka de spelar Sveriges tråkigaste hockey (vilket är sant). Men de är gedigna och sjukt bra på det de gör och håller sig till sin uppgjorda plan.
