Fyfan sitter här och försöker hålla tillbaka tårarna. Inte utav sorg men utav utmattning.
Sport ska vara upp och ner, Det ska ge och det ska ta. Men det känns mer och mer som att man inte har något kvar att ge. Uppgivelsen finns även där hos spelarna.
Ja vi gör en bättre match än generellt den här säsongen. Men det är fortfarande lojt, spelare åker runt och tror dom har en evighet på sig att slå en pass. Vad händer? Jo vi kommer ur synk, vi tvingas dumpa eller slå en farlig pass genom klubbor för att komma över rödlinjen. Och det är om första passet sitter på bladet. Resultatet blir att på Linköping kan man bara ligga på och checka stenhårt för dom kan inte spela ut pucken ändå.
Vi förlorar närkamperna som gäller igen. Speciellt i egen zon. Där vi fastnar i minuter utan att få ut pucken rejält. Sen orkar vi såklart inte checka och motståndarna får spela upp igen. Vi tappar positionerna när ingen vill jobba ut pucken och vi stirrar puck. Jag vet inte hur många pass som sitter smäck på bladet i slottet i våran egen zon.
Ignatjew kanske ska ha någon puck, men det är många spelare som ska täcka andra spelare men inte gör det, dom är efter. Och Färjestad får ett öppet skottläge i slottet.
Det är vissa gånger det ser okej ut. När vi får till den där prestationen som krävs. Men då är vi så jävla ängsliga när vi ska avsluta så den sitter stenhårt i plocken, rakt i magen eller tre decimeter utanför i sargen.
Jag vet inte hur vi ska kunna värja mot Luleå för där lär det bli att åka i första perioden.
Huff…
