Jävligt nöjd med att jag kom iväg till slut. Går alltid med brorsan men tidigt meddelade han att hälsan var tveksam och att han förmodligen blir hemma. “Feck, jag får väl underhålla svärmor då…” tänkte jag, men med halvtimmen kvar till nersläpp fick jag tummen upp av bror; “vi kör!”. 1,6 sekunder senare hade jag sagt farväl till kärringen, kastat mig i bilen och styrt kosan mot SAABen. Det ångrar man inte nu precis, trots att jag har skallebank grande efter allt skrikande på de randiga asen. En huvudvärk jag bara trodde att Sjökuken kunde frambringa. Men det är det fan värt 😎
