Var tvungen att kika tillbaka till 30 september 2023 för att hitta de ord jag då skrev, i en tid av misär.
”LINKÖPING HC
Vi är inte där vi vill, tror och hoppas vi förtjänar att vara. Vi supportrar, vi som förening. Vi som Linköping HC och alla som håller den kär.
Tidigare har det sagts:
Galenskap är att göra samma sak, om och om igen, men att förvänta sig ett annat resultat.
Jag tror vi alla med känslor för LHC kan stämma in i den beskrivningen på ett, två eller ett annat sätt. Genom våra tidigare erfarenheter, liv eller annat som gror.
Dock är det något i denna galenskap, denna galenskap av att hänge sig till LHC, som formar ens inre.
Vårt inre känner, ger och formar LHC och tillsammans kan vi faktiskt utmana teorin om galenskap.
Tillsammans ger vi och känner en fantastisk tro. Tillsammans kan vi känna och ge varandra en fantastisk ro.
Även om det i de mörkaste tiderna är lätt att se den oro som gror, så är jag glad, och för alltid tacksam. Tacksam för den kärlek, heder och gemenskap som för mig, tillsammans med er i LHC, alltid gror. Oavsett tid, liv eller situation.”
Idag har det gjort ont, ont i mitt LHC hjärta av olika skäl. En väldigt dåligt genomförd match befläckad av andra missnöjen av olika karaktärer. Jag är inte ute efter att ta ifrån någons känslor utan jag kan blott konstatera att dagen inte blev som jag hoppades.
Jag tror fortsatt på oss som club, oss som förening och oss som supportrar. Detta fick mig dessutom att vakna till och jag kommer försöka bidra på mer än ett tangentbordsaktigt sätt.
Jag har köpt biljetter till LHC-SAIK den 15 februari och kommer åka de cirka 3-4 timmarna tur retur för att stötta genom aktion på plats, Jag kommer även sjunga, driva och hoppas att folk bidrar till en stämning värt entrébiljetten, så som jag vet det kan vara. Sedan får folk hojta eller tillrättavisa, men jag kommer stå upp för mitt stöd till Cluben. Detta utan vidare åsikter eller värderingar mer än min eviga kärlek till LHC och därmew Cluben i mitt hjärta.