LHC:s framtid – en ödesfråga för svensk hockey
Det är något speciellt med hockeyn i Linköping. Vi är en stad som brinner för vårt LHC, en klubb som genom åren gett oss hopp, frustration och oförglömliga ögonblick. Men nu, mitt i ännu en säsong där resultaten svajar och tabelläget är allt annat än stabilt, måste vi ställa oss den obekväma frågan: Vart är LHC på väg?
LHC har varit ett etablerat SHL-lag i över två decennier, men under senare år har föreningen fastnat i en ond cirkel av svaga resultat, tränarbyten och sportsliga besvikelser. Man pratar om att “bygga nytt”, att “skapa en identitet”, men när man ser laget spela känns det mer som att man famlar i mörkret. Vad är egentligen LHC:s signum? Vad är klubbens själ?
Tittar man på dagens SHL ser vi lag som Växjö och Skellefteå – organisationer med tydliga spelidéer, kontinuitet och en vinnarmentalitet som genomsyrar hela verksamheten. LHC har å sin sida blivit en klubb som byter ut halva laget varje säsong, en klubb där spelare kommer och går utan att lämna något bestående avtryck.
Det är lätt att peka på tränarna, på sportchefen, på spelarna. Men i grund och botten är det en kulturfråga. LHC behöver hitta tillbaka till den gnista som en gång gjorde klubben till en utmanare. Man behöver bygga en stomme av spelare som brinner för klubbmärket, en ledning som vågar ta tuffa beslut och en långsiktig strategi som inte vacklar så fort en puck studsar fel.
Vi vet att potentialen finns. Linköping är en idrottsstad med en hängiven publik och en stabil ekonomi i ryggen. Det finns en vilja att se LHC lyckas – men viljan måste backas upp av modiga beslut. Annars riskerar vi att bli ett lag som alltid balanserar på gränsen mellan SHL och Hockeyallsvenskan, istället för att vara en kraft att räkna med.
Klockan tickar. Det är dags att visa vilken väg LHC ska gå.
