Det tragiska är att när man läser analyserna över Brynäs förfall, dvs. brist på kontinuitet, brist på sportslig ledning, stor omsättning på ledande positioner (ordförande, sportchef, tränare m.m.) så känner man: “Det här är ju LHC!”
Roger E som ordförande använde plattformen för att marknadsföra sig själv (utan några som helst framgångar förutom lite ekonomiskt dribbel som räddade SHL-licensen), och blev belönad med uppdraget som sportchef för SHL. På vilka meriter kan man fundera över. Men han kanske uppnådde ett högre personligt mål. Nocco passade på att tacka för sig efter att ha blivit “trakasserad”. Inte för att jag någonstans försvarar det “initiativet”, men ändå. Kändes mer som en livlina att lämna ett sjunkande skepp. Pajen misslyckades 3 år i rad med att hitta “rätt” spelare, Vi kan fortsätta…
Det jag vill komma till är att vi behöver en ny Christer Mårds. En som sover, äter, skiter, lever LHC dag ut och dag in. Finns dessa ledare fortfarande? Läs Helbers minnen från hans tid som sportchef. Han åkte tillsammans med de ledande personerna i LHC på ALLA bortamatcher, tog tillfället under resorna att diskutera (inte alltid överens) och försöka staka ut vad som behövdes framöver. Jag skulle gärna se det engagemanget framöver. Men det kräver ett hjärta för föreningen, och engagemang. Var hittar vi det?
Nu känns det som att man ser föreningen som något slags storföretag (vilket det iofs är), där man tillsätter en ledning med den förutsättningen. Men hjärtat? Drivet? Viljan att stå upp även när det blåser snålt? Och framförallt, ha en strategi över längre tid än den man är vald till eller är anställd för.
