Linköpings Hockey Club har visat hela säsongen att man saknar ryggrad.
Alltifrån ledningshåll till tränarduon. Man håller varanndra om ryggen, klappar varann på axeln trots usel efter usel insats. Problemet med LHC är att man inte längre vågar sticka ut ur mängden. I systerföreningen LHC ska alla få spela och vara med oavsett om man inte är bra, och sedan gör vi oss av med spelare som Jyrki Välivaara.
Gunnar Persson är duktig på att brodera in orden i blommor. Han är duktig på att prata, men likt förbannat är han lika dålig på allt som har med ishockey att göra. Jag vill inte se den stabiliteten som LHC byggt upp under några år nu raseras för att man har en inkompetent tränare som inte är rätt man att leda LHC.
Jag har alltid varit för att man ska våga ge yngre spelare chansen när de äldre sviker. Motivation slår klass har alltid varit mitt motto. När Janne Karlsson kom till LHC, och LHCs J20 vann SM-guld och dessutom nu leder sin serie hade jag hoppats att man kunde våga ge en eller två spelare lite mer istid än 1 minut per match. Men det är som man säger, ingen ryggrad. Ingen stake, man vågar inte.
Jag blir inte förvånad om Gunnar Persson sitter kontraktstiden ut, och då har jag nog slitit ut varenda tuss ur håret till dess. Tur jag har ett J20-lag som byggs för framtiden till skillnad från A-laget, och där man inte gör skillnad på någon spelare oavsett stjärnstatus.
