Som jag redan berättat för er är fotboll inte min grej. Svårt avgöra varför det är så, har inte med en taskig barndom och bli vald sist i skolan att göra i alla fall. Kanske är det av ren trots, man ska ju älska fotboll. Alla människor älskar ju fotboll, alla spelar eller har spelat fotboll. Det är lättillgängligt, fostrande och bra för folkhälsan. Säga vad man vill om hockey, men lättillgängligt på samma sätt som fotboll är det då inte. I alla fall inte som utövare.
Men jag kan liksom inte uppbåda intresse nog engagera mig i allsvenskan, tycker det är direkt tråkigt.
Men som (nästan) alla andra blir jag exhalterad och laddad när det är mästerskap på gång… nu jäklar, den här gången händer det. Sommaren 1994 kommer att gå i repris. Det är vi mot världen (Europa) och nu ska vi visa alla andra länder hur makalöst bra vi är med vårt lag, vårt alldeles speciella sätt att bygga en grupp där alla är lika bra och lika mycket värda. Men redan i matchen mot Spanien börjar jag tvivla, hur bra är vi egentligen? Inte bättre än en åttondel mot Ukraina visar det sig, ridå.
Nåväl, jag är sannerligen inte personen att avgöra hur bra vi är internationellt eller i detta EM. Ber omedelbart alla om ursäkt om jag nedvärderar vår nationalsport. Men Emil Forsberg gillar jag. Alexander Isak gillade jag ett tag.
Mitt ljumma intresse till trots fortsätter jag ändå titta på slutspelet. Det är svårt sluta på något vis. Sen kan man inte annat än charmas av våra sydeuropeiska vänner med sin glöd och sitt kroppsspråk. För att inte tala om namnen som rullar fram genom gommen, ” Bonucci, Chiellini, Morata”. Det är något annat än ”Andersson, Pettersson och Lundström” det.
Och sen i kväll när Boris Johnson uppenbarligen fått hybris och tillåter 60000 (!) personer på Wembley en ljummen julikväll, så förstår till och med jag tjusningen och storheten i fotbollen. Det är gemenskapen, möten med människor och på något sätt meningen med livet. Få förenas kring en gemensam sak, få hoppas tillsammans, slitas mellan hopp och förtvivlan (hur makabert är inte ett straffavgörande). Och hur underbart är inte detta efter det vi alla gått igenom de senaste snart 18 månaderna. Vilken glädje är det inte att få samlas och jubla tillsammans, förenas för några timmar kring något som binder oss samman som människor men inte är sjukdom och död. Mitt i allvaret och kampen om en plats i finalen fanns också en synbar glädje hos spelarna, en omsorg om varandra oavsett lag. En ren glädje i att få uppleva en kokande stadion igen fylld av människor.
Det finns hopp om livet och det är nog inte så dumt med fotboll trots allt. Men inte riktigt lika upphetsande som tanken på en fullsatt Saab Arena igen naturligtvis ☺️
Var rädda om varandra! I morgon är det en ny match ⚽️
