Det snackas om, dreglas över, hoppas på, tilltänkta “frälsare”. Men jag tror inte “frälsaren” finns. Om vi så fick hit Niklas Bäckström så tror jag inte han hade gjort så stor skillnad. “Frälsningen” måste komma inifrån. SÅ rutten trupp har vi inte! Men axlarna behöver sänkas, skratten och glädjen komma fram, Instinkt istället för eftertanke, tro istället för tvivel, vinnarinstinkt istället för losermentalitet… Är det inte därför junisarna gjort det bra? Inga övermäktiga förväntningar/krav, bara ut & köra? Och, allt snack eller rykten om nyförvärv, inte stärker det gruppdynamiken? Tittar man sig omkring i omklädningsrummet och funderar på vem (eller man själv) får stiga åt sidan vid ett ev. nytillskott?
En mental coach? Nja, har pratat med en sådan i ett annat sammanhang (lag), och det de (ärligt) säger är att det inte finns någon “quickfix”. Mental coachning handlar om arbete över tid, och den tiden har inte LHC. I så fall skulle man tagit in denna coach i början av säsongen (eller ännu hellre inför sommarträningen). LHC uppvisar nu, tyvärr, lite tecken på panik. Och det ger ingen bra signal till truppen. Signalen säger “Ni är dåliga”. Axlarna åkte därmed inte direkt ner. Vilket blir kontraproduktivt. Ledningen behöver vara tydliga. Spela dom som “gör skillnad”, oavsett om det är en junior eller en etablerad spelare. Lönen har inget med den ekvationen att göra. Visst, det är frestande att rättfärdiga värvningen av en (dyr) spelare genom att ge den oinskränkt speltid just bara för att “det är ju en bra & dyr spelare och han kommer snart igång”. Men spela bästa laget. Spela laget som åker ut på isen med sänkta axlar och glöd i ögonen.
