Number_10 om det nu är så att Pajen inte behåller DE så är ju det en sak. Något jag känner är mycket värre är det här med kommunikation. Vi har ofta synpunkter på den externa kommunikationen från föreningens sida och det må ju så vara, även om jag också tycker det finns utrymme för kraftiga förbättringar. Men hur står det egentligen till med det interna samtalet och med kommunikationen inom verksamheten.
Åkerman ger i en intervju precis kring slutet av säsongen intrycket av att han inte ”vet vad som kommer att hända med hans anställning”. Han säger
att han fått veta hans optionsår inte aktiverats men har i övrigt inte fått besked, men att han antar det inte blir någon fortsättning inom föreningen. Brist på tydlighet.
Bäckman uttrycker han har ett intresse av att stanna men att inga konkreta förslag diskuterats.
Sörensen vittnar om att ingen kontaktade honom under hans rehab efter hjärnskakningen.
Kreü säger till Corren att ”det inte varit så mycket av samtal med LHC”
Slutligen ger då DE en rätt bitter bild av hur han upplever tystnaden och osäkerheten kring hans vidare engagemang inom LHC. Ointresse/brist på tydlighet.
Till detta kan läggas flera andra exempel på medarbetare som upplevt samma sak, men som inte framkommit i media.
Hur ska man kunna skapa en identitet, känsla för föreningen, vi-anda och sammanhållning om man inte upplever en känsla av trygghet och tydlighet. Det har nu på kort tid, i media, givits prov på flera exempel av den här karaktären där olika personer inom föreningen ger uttryck för ett minst sagt märkligt beteende/ointresse från arbetsgivaren. I mina ögon skapar det en otrolig badwill och ger LHC dåligt rykte bland potentiella spelare/ledare.
En bra arbetsgivare tar väl hand om sin personal i samband med anställning, under anställningen och i samband med att man lämnar.
Taskig kommunikation verkar vara föreningens identitet som det ser ut just nu.
Varför är det så och är det en prioriterad fråga att ta sig an?