En helt vanlig grå och tråkig novemberdag på jobbet går mot sitt slut. Du känner hur det spritter i kroppen, börjar bli svårt att sitta still och fokusera de sista minuterna på det du ska, för det är matchdag! Går direkt från jobbet ner till stan, tar en bira med grabbarna och snackar upp kvällens möte. Förhoppningar tänds och drömmar skapas innan ni går mot lejonens borg, where only fools dare to enter. Förväntningarna hänger tungt i luften, det är laddat, det är känsla och det är glädje över vad som komma skall. Det är mörkt i hallen, på isen spelas en ljusshow upp, spelarna presenteras och det går ett sus genom publiken av otålighet att se sitt lag komma in. Lejonet vrålar så det ekar i hallen på jumbotronen, elden flammar ur lejonets gap, ståplats kan inte hålla sig längre utan bryter ut i ett vrål "LHC!!", sittplats börjar klappa med mål att lyfta taket, högtalarna skickar ut musik som får sittplatsfolk att spontant ställa sig upp och vråla "kom igen cluben!". I spelargången står våra kämpar med lejon på bröstet och de är lika otåliga som publiken på att få skrinna ut på isen... gåshuden börjar resa sig och när speakern vrålar "LINKÖPINGS HOCKEY CLUB" vet jublet inga gränser, lejongapet öppnas, ut sprutar eld och rök samtidigt som lejonen åker ut och möts av jubel som inte vet sina gränser från en stående publik. I deras ådror pumpas inte längre blod runt utan adrenalin. Motståndarna hör och ser allt och ångrar redan att de åkte hit, till vår borg, till lejonkulan! Första bytet är furiöst, med motståndare som sitter som klistermärken i sargen. Det dröjer inte länge innan första målet forceras in och motståndarna har redan satt sig på bussen hem med drömmen om att aldrig behöva komma tillbaka, själv går man hem och somnar med ett leende på läpparna.
Jag är ledsen men jag ser inte riktigt vart den här låten passar in i den här berättelsen kring hur det borde vara varje match... var är tyngden, var är öset, var är taggen och framförallt... vart fan är lejonet?!
