Har man blivit gammal när man känner “jaha” inför en match? Eller är det någon typ av försvarsmekanism, då man inte orkar ta ett debacle igen? Efter att ha följt LHC under snart 30 år (ja, jag är en gubbe med rätt att gnälla), från div. 1 upp till ES, ner & upp igen för att slutligen landa i SHL hade man ju vissa förhoppningar om “det sista steget”. De framgångar man hade med diverse stjärnspelare (orkar inte räkna upp alla) och en god ekonomi, gjorde ju att man trodde på en stabil organisation med kloka ledare som skulle ta detta steg. Och engagerad var man ju, dels på tidigare forum, men framförallt i hallen. Men tji fick man. Och, i ärlighetens namn, så är ju idrotten.
Diverse kommentarer och synpunkter från en del skribenter fick mig att lämna det förra forumet, kombinerat med att jag tyckte det hade blivit lite väl polariserat. Kunde dock inte hålla mig borta då jag såg att ett nytt forum, och registrerade mig. Rätt eller fel. Jag skriver inte så mycket här, men kollar ibland. Jag vill ge en STOR eloge till webmaster för det ideella arbete hen lägger ner (därav mitt blygsamma ekonomiska bidrag), men uppmanar samtidigt till alla är att hålla det levande genom respekt, god ton, glimten i ögat, underbyggda kommentarer och påståenden m.m. “Tillsammans är vi starka” (nåja), och någon gång i framtiden kanske den här föreningen får till det så vi får kämma lite stolthet (läs kaxighet).
