En nostalgiintervju med Johan Bülow av Kenny Wiis i Corren om de häftiga tiderna när klubben etablerade sig i högsta serien.
[size=150]Bülow om det viktiga klivet: "Var hopp och förtvivlan"[/size]
Upp och snabbt ner igen. Men sedan 2001 har Linköping HC funnits med i hockeyns finrum. LHC-ikonen Johan Bülow minns de häftiga tiderna när klubben etablerade sig i högsta serien.
1997 slog LHC ut Västerviks IK (ledda av en viss Ulf Weinstock med Niklas Czarnecki som assisterande tränare) i play off 3 med odiskutabla 2–0 i matcher.
LHC var klart för kvalserien för första gången.
Den första av sex stycken på sju säsonger skulle det visa sig.
1997 gick de inte upp, inte 1998 heller, men 1999 var det dags. Den första säsongen i elitserien blev dock stentuff. Ett oprövat LHC blev lite av en slagpåse och hamnade klart sist i tabellen – nio poäng efter nästjumbon Västerås och hela 25 poäng bakom Leksand som hamnade precis ovanför strecket.
LHC åkte sedan ut högsta serien och fick börja om på ny kula i allsvenskan.
Eländigt?
Nej, LHC knöt näven.
– Vi hade en tuff säsong bakom oss. Det var många tränare under säsongen och vi hade inte den bredden som kanske krävdes. Det fanns varken ekonomi eller erfarenhet, säger Linköpingskillen Johan Bülow.
– Samtidigt visste alla vad som krävdes för att gå upp igen. Det var egentligen ingen annat snack än att vi skulle tillbaka. Vi visste dock vilket hårt jobb som vi måste igenom, vi hade ju gjort resan tidigare, och var redo att borra ner huvudet och börja gno igen.
Under elitseriesäsongen 1999/2000 arbetade ingen i LHC, det var hockey på heltid som gällde. När klubben återigen var tillbaka i den lägre serien var det slut på det.
– Vi fick börja jobba igen, på den svängen körde vi halvtid kanske och kunde träna lite tidigare på dagarna. Det gav oss bra förutsättningar att lyckas. Ska du upp en nivå så måste du träna minst lika hårt som de gör en nivå över, säger Johan Bülow och lägger till:
– Och om jag inte minns fel så behöll vi truppen, stomme, ganska intakt vilket var bra.
Det har han så rätt i, den gode Bülow. Stommen – som han själv, Erkki Saramaa, Fredrik Emvall, Mike Helber och Andreas Kreü – stannade. Samtidigt tillkom en rutinerad och skicklig duo från Frölunda: Mikael Sandberg och Peter Berndtsson, samt försvarsklippan Christoffer Norgren från Mora.
Den förstnämnde skulle komma att göra en ohyggligt viktig insats i ett ytterst känsligt läge längre fram.
Men dit kommer vi senare.
Kände du, och fick du vibbar från klubbledningen, att det var viktigt att gå upp direkt igen?
– Jag kommer inte ihåg exakt hur snacket gick. Men givetvis var det viktigt att gå upp så fort som möjligt. Och det var nog bra att vi gjorde det, det ser man ju. Annars är det lätt att bli kvar. Jag tror att det var viktigt för Linköping som helhet. Suget för hockey behölls och folk ville stödja klubben ordentligt. Ur den aspekten var det viktigt, och utan att veta exakt så lade det nog en bra grund till att nya arenan och hela baletten kom på plats senare.
Vad kännetecknade laget som tog upp LHC till finrummet igen?
– Överlag var det många som var villiga att göra jobbet varje dag och köra extra.
LHC visade tidigt under hösten 2000 att de skulle bli att räkna med. Till slut vann de hockeyallsvenskan södra (på den tiden fanns det norra och södra) med hela 13 poängs marginal ner till Bofors. Trea och fyra blev Rögle och Tingsryd vilket innebar att de också följde med till superallsvenskan. Från den norra allsvenskan kvalificerade sig Nyköping, Hammarby, Skellefteå och Södertälje för superallsvenskan.
– Det gick ganska smärtfritt för oss. Vi lyckades ta med oss erfarenheterna som vi hade skaffat oss i elitserien på ett bra sätt med bland annat tempot, säger Johan Bülow.
I en tät superallsvenska kom LHC tvåa och var därmed klart för kvalserien tillsammans med Södertälje. Kvalserien blev komplett med Hammarby och Oskarshamn från play off och Leksand och Björklöven från elitserien.
Att LHC fanns med i en kvalserie till våren var vid det här laget ungefär lika väntat som att Arne Weise gjorde svenskarna sällskap på julafton.
– Vi hade tränat på kvalserien kan man säga (skratt). Det var alltid en riktigt rolig avslutning på säsongen, säger Bülow.
Inledningen på kvalserien var dock inte jätterolig för LHC:s del. På de fem första matcherna plockade laget sex poäng. I den femte omgången åkte man på en rejäl propp, med 2–7-förlust borta mot Björklöven.
Att ta sig upp igen skulle inte bli någon dans på rosor.
– Vi åkte på däng mot Björklöven så det bara sjöng om det, säger Johan Bülow.
Hur hanterade ni det pressade läget?
– Det är spännande så här i efterhand, vad tänkte man? Men vi visste att det bara var att köra på. Sen var det ju jämnt i de här kvalserierna. Vi hade ändå alla möjligheter, det var inte omöjligt på något sätt.
Efter storförlusten i Umeå växlade LHC upp betänkligt. De spurtade in med fem raka vinster och var ett elitserielag på nytt.
Men det blev en pärs i sista omgången.
LHC mötte Södertälje i Scaniarinken, ett SSK som redan var klart för elitserien.
Samtidigt mötte Björklöven Leksand på bortaplan.
Om "Löven" tog tre poäng, vilket de gjorde efter 5–3 i Dalarna, så var LHC piskat att göra detsamma.
– Södertälje hade inget att spela för. Men det var lite derby och all heder till dem som gasade på rejält, säger Johan Bülow som minns tillbaka till slutsekunderna i 3–2-vinsten som blev dramatiska:
– Med sju sekunder kvar fick Martin Knold fast pucken i sarghörnet. Då kändes det klart. Men på något sätt kunde Södertälje rota ut pucken och lyckades frispela en spelare mitt i slottet. Då var det tre sekunder kvar. "Sampan" (Mikael Sandberg) räddade skottet – det var en ganska skön känsla kan jag säga, man kände både hopp och förtvivlan där, säger Johan.
– Jag tror att Torgny Bendelin fick dansa på isen med sina raggsockor.
Då gillade man Sandberg extra mycket?
– Haha, ja då var han populär. Marginalerna är ruskigt små. Om Södertälje hade nätat där så hade vi ju inte gått upp.
Det korkades upp en del på bussresan hem?
– Ja, alltså vi hade ju jobbat för det tillsammans hela säsongen. Det blir nästan ett helt år. Lyckan var ju enorm. Det är lite speciellt med lagidrott, men vet att man aldrig kommer att spela med samma gäng någon mer gång.
LHC undvek kvalserien 2001/2002. Säsongen efter hamnade de där, men hängde kvar tillsammans med Brynäs.
Sedan dess är Linköping HC ett väl etablerat lag på den högsta nivån.
Johan Bülow spelade i LHC fram till 2005. Sen blev det spel i Italien, Bofors (i dag BIK Karlskoga) innan han avslutade karriären i Vita Hästen 2011. Han var en del i den viktiga processen som definitivt nålade fast moderklubben på hockeykartan.
– På den tiden var det säkert i stort sett lika svårt som i dag. Det är svårt att till att börja med ta sig upp, säger han.
Föredrar du kvalserien i stället för play out-systemet som är i dag?
– Jag vet inte riktigt än så länge, det är svårt att avgöra. Men jag gillar kvalserien. Nånstans, över en serie på tio matcher, så blir du inte lika sårbar om du har skador och sjukdomar. Kvalserien spelas ju under tre och en halv vecka, medan en bäst av sju är väl runt en och en halv vecka. Jag gillar kvalserien som sagt, men det kanske beror på att jag har varit där ett par gånger i livet (skratt).
Var LHC mycket mer redo för elitserien när klubben gick upp andra gången?
– Ja, både laget och organisationen hängde med. Man ska inte underskatta helheten. Det är mycket att få till under en säsong med spelare, upplägg och resor. Det är inte bara att gå upp och spela hockey. Mycket runt omkring ska funka. Det är inte lustigt att det tar några år att få ordning på det, det är likadant på vilket företag som helst.
Johan Bülow gjorde totalt elva säsonger med LHC. I dag jobbar han som företagsrådgivare på bank. Han har hunnit bli 42 år och tänker så här kring årets upplaga av klubben i hans hjärta.
– Det är superjämnt i SHL, vilket är jättekul. Det är nerv hela tiden. Man måste vara på hugget i varje match. Det är svårt att sia om LHC:s chanser. Jag tror absolut att det kan räcka riktigt långt, men det är många lag som slåss om det, säger Bülow.
– Om du jämför med för ett antal år sedan då det kanske var tre-fyra år som hade en sportslig chans att vinna SM-guld, så är det stor skillnad nu. Jag menar, vad ligger Skellefteå nu? De har också all möjlighet att vinna.
