Erik Niva skriver en väldigt träffande analys om Pep Guardiola och problemen med hans envisa coachstil i Manchester City. Varför jag tar upp den här? Jo, för att texten känns väldigt träffande även för årets LHC, särskilt i skenet av Östmans intervju igår. Byt ut Claudio Bravo mot valfri LHC-back och boll mot puck så går krönikan från OT till högst angelägen. Avvägningar av lägen. High risk, low reward. Ibland är det bättre att ta den säkra lösningen, även om den går emot spelidén, eftersom sannolikheten och impacten av risken är så mycket större än den potentiella vinningen.
LHCs nya filosofi bygger bl a på att kontrollera pucken och spela sig ur alla lägen, oavsett omständigheter. Östman understryker att han hellre ser spelare försöka och misslyckas än att de slår sarg ut, oavsett situation. Fin tanke, egentligen. För att bli bra på nåt måste man nöta, nöta, nöta och det är den här typen av ishockey som varit vägvinnande både i SHL, NHL och andra ligor de senaste åren. Det är den moderna hockeyn.
Problemet? VI HAR INTE SPELARMATERIALET FÖR DET. Jag var oerhört positiv till värvningen av t ex Lundgren, men detta var ju under premisserna att han skulle spela det spel som han är bra på, dvs riskminimerande. Sarg ut. Att värva Lundgren som en konstruktiv, spelande back känns bara fel. Visst, alla kan utveckla nya egenskaper, men detta måste ju då få ske i en miljö där spelaren som behöver utvecklas har råd att få göra misstag eftersom det finns andra spelare, mognare i spelsättet, som kan backa upp misstagen. I LHC har vi istället hamnat i situationen att vi har en (!) back som historiskt behärskat det här spelet (Näkyvä) men han har ju som bekant kostat betydligt mer än han smakat än så länge. Kvar har vi ett gäng backar som inte passar in eller klarar av att spela som ledarstaben med dårars envishet beordrar de att spela. De kan och kommer säkert bli bättre och behärska spelet bättre vad det lider, men hur många poäng kommer vi tappa på vägen och hur mycket vågar spelarna själva lita på spelidén när vi förlorar, om och om och om igen? Hur utvecklas man av att ständigt förlora?
Det börjar mer och mer kännas som att Emvall helt enkelt värvat fel typer av spelare för den hockey LHC vill spela, en spelidé som han själv varit med och stakat fram. LHCs backuppsättning är inte så dålig som den hittills presterat, om alla bara tillåts göra det de är bra på. Då blir det en fråga om vad som är viktigast; att spelarna ska anpassa sig till spelidén eller att spelidén ska anpassas efter spelarnas egenskaper. LHC har satt en filosofi som bygger på det förstnämnda, vilket är helt rätt eftersom spelare kommer och går. Men då krävs också att man får in rätt typ av spelare, och känslan är att Emvall inte lyckats alls på den punkten.
