Man går ut inför säsongen och pratar om guld. Alla vet förvisso att man inte har några garantier för någonting (det är väl det som är lite av tjusningen med hockey) och visst kan det bli pannkaka av en säsong trots bra förutsättningar. Men som det är nu så vill jag påstå att LHC spelar en ishockey helt utan risker. Man spelar inte för att vinna, utan man spelar för att inte förlora. Jag har tagit upp konkreta exempel på saker i spelet som jag stör mig på/visar på just detta tidigare, och ska inte tjata om det igen.
Det är inget fel alls med att prioritera defensiven, men det är fan inte lika med att det kan se ut så här. Man kan faktiskt vara både aggressiv och mån om försvarsspelet samtidigt. Som det är nu så är det nåt äckligt över spelet, en feghet som får mig att vilja vomera. Hur fan kan man prata om att man går för guld när man inte vågar vinna? Jag börjar få panik på sättet som LHC spelar hockey just nu. Tror man på riktigt att man ska vinna genom att hoppas att motståndarna skjuter utanför varenda gång? När man kryper ner i knät på Norrena/Engstrand?
Säsongen är ung, säger många. Varför börja gapa innan vi har sett hur det slutat? Därför att jag inte ser hur det ska kunna ändras, utan att det vidtas åtgärder. Spelartruppen är alldeles för bra för att man ska acceptera att det ser ut så här. Man använder sig ju för fan inte av kompetensen som finns i laget, och många spelare ser låsta ut i spelsystemet. När laget tvingas bli desperat eller spela på instinkt så ser man vilken potential det finns i det offensiva spelet, men vi får i princip aldrig se det. Med undantag för vissa sekvenser i enstaka matcher så känns det som att backarna spelar för sig, och anfallarna för sig. Det offensiva drivet från LAGET som helhet uteblir totalt, och backarna hänger knappt med i anfallen längre. Checka med en gubbe på hemmaplan när man är i underläge i mittperioden? Vafan? Aldrig låta tredjegubben ligga lite högre i offensiv zon? Allt ska vara safe till förbannelse.
För första gången på allvar så blir jag deprimerad av att se LHC spela. Sorgligt är bara förnamnet. Det gamla härliga spelet som LHC alltid stått för är borta, och kvar blir nåt som man får allt svårare att motivera sig till att stötta och glädja sig åt.
