Så trodde jag:
Jag kommer att frysa.
Det kommer att bli långtråkigt.
Jag kommer inte att hinna se pucken.
Könsord kommer att hagla över mig från klacken.
(Det senare såg jag dock inte som något stort problem. Har man tillbringat större delen av 70-talet i baksätet på en Cheva Impala, med Eddie Meduza i högtalarna, inbillar jag mig att man har ett gott grundskydd.)
Min mentor Eva Joelsson (hon borgmästaren, ni vet) och LHC:s föräljningschef Fredrik Johnson (han squashesset, ni vet) vallade runt mig i arenan. Talade tydligt och förklarade ingående.
Fredde är rena vesslan och befann sig liksom på tio platser samtidigt. Det morsades och klappades på axlar och konfererades och Eva och jag hade fullt sjå att hinna med i hans tempo.
Kvällens stora matchvärd bjöds på buffé och fick lite info från huvudtränaren. Rejält käk och uppsluppen stämning.
Vi for vidare till köket där 1000 matportioner förbereddes.
Sen till logerna.
Tiden rann iväg och vips sa Fredde att “nu ska vi ut på isen!”
Oj, blir den inte förstörd då, hann jag tänka, innan röda mattan rullades ut och representanter från matchvärdarna fick en signerad tröja av nummer 44, Jonas Junland.
Vi bor båda i Vreta kloster så han fick bli min hjälte för kvällen. Och tror ni inte karln satte kvällens sista mål!
Sen brakar det loss. Ljuset tonas ned. Eldkaskader skjuter upp från isen och i ett rökmoln kommer LHC-spelarna utfarande på isen i världens fart, till hög rytmisk musik och häftigt ljusspel.
Klacken sjuder och kör sina taktfasta ramsor.
Applåder. Publiken står upp och tjoar.
Det är helt omöjligt att värja sig. Jag har så himla roligt!
I takt med hemmalagets mål (det slutade 5–2 mot Brynäs) stiger temperaturen. Isen borde smälta snart.
Klacken intill oss är fantastisk. Så välregisserad och så rart när deras känsloregister går från ett unisont “buuu” till ett “heja Cluben” på två sekunder. Vilket driv! Vilken energi!
I bilen hem säger Eva Joelsson:
“Jag önskar så att fler Linköpingsbor kom på LHC:s matcher, det är ju stadens eget lag! Snacket om att det bara är spelare från andra håll stämmer dessutom inte. LHC har god återväxt från sin ungdoms-hockey.”
Mm. Lite Motalabor, lite finnar, lite Ljungsbrobor, lite danskar.
Som en påse Gott & Blandat.
Hemma tittar jag på Svt:s Hockeykväll, blir besviken över att det inte finns ett längre inslag från Linköping och försöker mig på en djupare analys av detta nyvaknade intresse.
Jag har aldrig känt mig bekväm i tillrättalagda och uppklädda sammanhang där det ska minglas. Där alla har inneskor och står med ett glas bubbel i ena näven och en Kalixromkanapé i den andra. Det är för fint för mig.
Det är kanske därför jag också föredrar land framför stad.
Jag tycker att umgänget på vischan är mer avslappnat. Mer av tillställningar där bonnlurkarna inte sällan kommer direkt från lagårn, slänger upp benen i kökssoffan och garvar för högt.
I arenan tittade jag i början lystet upp mot champagnehyllan och tänkte “där inne skulle man sitta”.
Men nej, vad har jag där att göra?
Jag inser att det finns “stad och land” även i en hockeyarena. Lite finare på vissa håll, lite mer “benen i kökssoffan” på andra.
Jag vet var jag hör hemma. Jag vill gapa med klacken, sitta nära dem i Sektion S och ta en bira och en Bamse i pausen.
Ha! Jag tror fasen att hockey kan vara min grej!
Som ett rejält party – fast utan huvudvärken dan därpå.
