Hockeyfest?
Hockeypest.
Att vissa nu vill stänga SHL är bland det ömkligaste och mest smaklösa jag hört på länge.
Hälta.
Så här en femton-tretton-elva-tio omgångar in i SHL har det under några veckors tid lyfts ett förslag om att ligan borde stängas för nedflyttning.
Argumentet sipprar ner i systemet och har också uppmärksammats av Hockeyallsvenska klubbar.
– Fördelarna är så enormt stora, tyckte exempelvis Jonas Junland härom dagen, spelaren i Linköping som går tungt i serien och just nu är nästjumbo.
Vilket mannamod, va.
Att ett lag som ligger skrynkligt till plötsligt menar att det bästa – för ALLA – vore att ta bort alla eventuella risker att åka ur en serie ger jag inte mycket för.
Vi kan väl ta oss en titt på några av de argument Junland lyfter?
”Dels så skulle det bli lättare att hantera coronaspridningen och sjukdomsfallen, för då skulle ingen spelare behöva chansa eller inte vara helt ärlig kring om de kan spela”.
Jaha, en nedmontering av det pompösa protokoll som svensk ishockey arbetade fram under sommaren och som skulle säkerställa att säsongen gick att spela samt att tusentals åskådare skulle kunna släppas in på arenorna. Starkt. Finns det ingen moral kvar?
Nu blir det intressant
Vidare anser Junland att:
”Det skulle ge lite lugn och ro med återhämtningen ekonomiskt för att inte tvingas ta stora risker med att skriva superdyra kontrakt för att klara sig.”
Nu börjar det bli riktigt intressant.
Uttalandet är ett direkt underkännande av samtliga klubbdirektörer, sportchefer och vd:ar och deras förmåga att ta ansvar och rätta munnen efter matsäcken.
Att låta fullvuxna personer ansvara för en budget i en förening ska inte behöva vara samma sak som att låta en missbrukare sova över i en vinkällare, men tyvärr är svensk ishockey precis så här debil ibland.
Att stänga serien på grund av att någorlunda normalbegåvade och erfarna män inte kan hålla i pengarna och justera utgifterna mot intäkterna skulle i princip vara att omyndigförklara de som styr ute i klubbarna.
Och här är jag beredd att hålla med Junland, det kanske faktiskt vore på sin plats.
Vi kanske borde förse vissa klubbar med en god man som ser efter ekonomin och då och då, på förfrågan och efter noggrant övervägande, delar ut lite pengar så att klubbarna kan betala lite löner, åka på en bortaresa eller köpa in fler klubbor.
Ni hör hur dumt det låter
Vi kan inte ha ledande personer i ansvarsställning som blundar, chansar och hoppas på det bästa, som spelar roulette med fina gamla föreningar och äventyrar klubbens framtid i ren desperation över att riskera att åka ur en serie.
Riskera att åka ur en serie.
Ni hör ju själva hur förbannat dumt det låter.
Vi kan i Sverige inte stänga en serie en fjärdedel in i säsongen bara för att de som styr och ställer i klubbarna saknar disciplin eller förstånd.
Att stänga en liga är inte ett sätt att ta ansvar, att stänga en liga är ett sätt att slippa göra det.
SHL säger att de fjorton lagen inte är överens i frågan (tack och lov, låt osämjan gro) och de hänvisar i övrigt ett eventuellt beslut till Svenska Ishockeyförbundet.
Det är rätt, beslutet kan i teorin bara tas av förbundet, men alla som har följt svensk ishockey de senaste åren vet att förbundet knappt bokar en service av kaffemaskinen utan att SHL har gett sig godkännande eller initierat det.
En av få rimliga röster som hörts kring den här frågan är Kenneth Fahlgren, styrelseordförande i Skellefteå AIK.
– Det är konstigt att ändra ett system under löpande säsong, det är ju inte så att det som har hänt nu är helt oväntat.
Exakt så.
Rimligt att korta säsongen
Efter den vidriga våren, då svensk ishockey stängde ner och bjöd Leksand och Oskarshamn på gratisplatser, måste det krävts en grav sinnesrubbning för att inte inse att att hösten och vintern skulle bli allt annat än vanlig.
En rimlig justering hade, förutom att hålla igen lite, varit att korta säsongen, att nypa av en tredjedel av den på många sätt lönlöst 52 matcher långa grundserien och nöjt sig med exempelvis 30–40 omgångar.
Få hade protesterat mot en sådan lösning eftersom publik ändå inte är tillåten, lagen hade inte behövt känna stress, resorna hade kunnat ses över och hanterats annorlunda, men den typen av beslut förfogar inte längre SHL över.
Problemet är att klubbarna har gjort sig totalt beroende av intäkterna från det tv-avtal de skrivit med C More, och C More skulle förstås aldrig gå med på att minska antalet matcher utan att justera ersättningen.
Beroendet kommer bara bli ännu större, och klyftorna mellan serierna än värre, när SHL nu förlängt sitt tv-avtalet till 2030.
Uppgifter gör gällande att det nya avtalet är värt 75 miljoner kronor per klubb och år, om inte mer.
Om risken att åka ur gör varenda klubbledare totalt omdömeslös i dag, då kan ni redan nu börja fantisera om hur det kommer att vara om tre-fyra år.
Allsvenskan i fotboll är snart färdigspelad, två lag kommer åka rakt ur och ett lag tvingas kvala sig kvar.
I svensk ishockey kan ett lag åka ur den högsta serien och det skapar fullständig panik.
Hur friskt är det?
Jag har svårt att gå igång på ishockey överhuvudtaget just nu, men det finns ett ljus i mörkret och en sak jag ser fram emot mer än någonting annat.
Bäst-av-sju-serien mellan SHL:s två sämsta lag, den jumbofinal som kommer att spelas när det nya seriesystemet införs och som avgör vilket lag som åker ur och därmed faller fritt, rakt ner i ett bottenlöst, kompakt mörker.
Det som svensk ishockey själva bestämt, det som vissa nu försöker smita undan genom att propagera för en stängning av serien.
Jag kommer att följa den matchserien med stor, stor, stor upprymdhet.
För, det är ju precis så här ni vill ha det?
