Tänker det kan vara bra att ibland blicka bakåt för att se hur det var tänkt och hur det sedan blev. Nu när dagen som precis gått handlat mycket om ordförande Roger så kan det kanske vara nyttigt läsa hur han såg på sitt kommande inval som ordförande inför årsmötet 2018. Nedan har jag därför klippt in en artikel av Bergsten i Motala och Vadstena tidning.
Håll tillgodo ni som orkar läsa allt 🙂
Per Bergsten, MVT, 2018-06-20
[size=150]LHC-basen: "Vi är lite mellanmjölk"[/size]
Linköpings HC har blivit för mycket mellanmjölk. Det anser nye ordföranden Roger Ekström. ”Väldigt många har kommit ifatt och för många har gått förbi”, säger han.
Det finns intervjuer som är enklare än andra att göra.
Som den här.
Roger Ekström pratar.
Lyssnar mest.
Som när han sippar på kaffet, kisar mot solen, ler och säger:
– Som du hör har jag inte svårt för att kommunicera. Men var lugn, du ska snart få prata.
När vi träffas i slutet av förra veckan är han tydlig med att han gärna vill vänta med att vi publicerar texten tills efter tisdagskvällens årsmöte.
Deal.
– Jag vill inte hamna i sitsen, att ”vem tror han att han är”, säger han.
Det är inte fel att påstå att 57-åringen hade en liten, men ändock, del i även min ungdom. Alla sportintresserade i Linköping under 1980-talet minns säkert hur IFK Linköping, med Roger Ekström som ung succétränare, skapade basketfeber i stan. Det var fullsatt i match efter match och spelare som Carl Woodard, Ken Washington och Kris Grundberg bjöd på show.
Det är en annan tid nu.
En annan tid när idrotten i Linköping blivit mycket bättre och ser helt annorlunda ut – med LHC-herrarna som lok. Så har det varit ganska länge nu, men på sistone har det svajat och framgångarna uteblivit.
– När man pratar om misslyckanden…kom igen. Det är minst kvartsfinal år ut och år in. Hur många klubbar i Sverige skulle inte vilja ha utgångsläget? Sen ska vi inte vara nöjda. Vi vill mer. Men det är väl kul att det finns utmaningar? Vi ska nog få ordning på det här. Det tror jag.
– I fotboll kan du hitta en och annan Zlatan som klubbarna tjänar pengar på. Hockeyn har inte den strukturen. Det borde gå att hitta andra lösningar med företag, eller personer, som vill vara med på framgångsresan. Vad kostar det att köpa ett guld? Men det är lite för tidigt att lansera en sådan idé, känner jag. Vi behöver först bygga ett förtroende och jag känner att det gjorts lite för många uttag på förtroendebanken. Det behövs några insättningar där innan nästa stora ekonomiska satsning.
Roger Ekström har en lång karriär inom idrottslivet bakom sig. Som basketledare under några gyllene år, som internationell domare på allra högsta nivå inom samma idrott, som styrelseledamot i IFK Norrköping och nu i LHC. Civilt lämnar han vice vd-jobbet på fastighetsjätten Lundbergs för att ta över som chef på Swedbank och väljer samtidigt att flytta tillbaka till residensstaden.
– Vi ska bo däruppe, säger han, pekar bort mot uppfräschade Hospitalstorget och berättar i nästa andetag om när han dömde superstjärnor som Magic Johnson och Michael Johnson i USA:s så kallade ”Dream Team” inför OS i Barcelona.
– Jag hade det som yrke och tror att jag fick en överdos av basketen. Nu har jag inte sett en match live på flera år. Been there, done that. Hockeyns fördel gentemot fotbollen är att det nästan alltid händer något. Min hustru brukar säga att hon inte vill inte se en bra fotbollsmatch som slutar 0–0 och jag börjar bli lite åt det hållet även jag.
Niklas Persson med familj passerar på promenadstråket utanför fiket. Han stannar till och pratar. Lagkaptenen har lagt av, får en ny roll som assisterande general manager med uppgift att stötta Fredrik Emvall och ordföranden hymlar inte om att där kan behövas förstärkning.
– Vi är inte överbemannade, det är få branscher som är det idag, och det gör att när (Anders) Mäki och Emvall måste fokusera på nästa säsong som mest så måste de också försvara det som just har hänt. Där tror jag att vi i styrelsen vara mer delaktiga, säger Ekström.
Han vill ge ledamöterna tydligare roller och ansvarsområden och ökade möjligheter att ställa krav.
– Stefan Jacobsson och Magnus Johansson blir Emvalls bollplank i styrelsen. Vi måste snäppa upp oss på flera områden och bland annat där. Vi behöver komma närmare spelarna som vi vill ha. Närmare agenterna. Det är lite av lobbyverksamhet och där tror jag att vi har tappat.
– Antingen lyckas vi styra upp det eller också måste det till större förändringar. Så är det. Vi behöver komma in i de innersta kretsarna igen till. . . säg januari. Är vi det inte då så är vi efter igen och det har vi inte råd med.
Jag har en känsla av att LHC befunnit sig i framkant i svensk hockey, men tappat den positionen.
– Jag tror att du har rätt. Från att ha varit och tänjt gränser, så är vi mer i mittenfåran nu. Det finns ingen quick fix som garanterar att vi vinner guld nästa år. Vi kan göra det, men det är inte så enkelt. Jag vill inte använda ordet omtag, för det som gjorts är inte dåligt, men vi måste snäppa upp.
Hur då?
– Jag kommer att lansera ”LHC 110”. Alla kan göra tio procent mer än förra året. Säljarna kan ringa det elfte samtalet fast man fått nej tio gånger. All personal i restaurang och kiosker kan le en elfte gång åt kunden. Backen på isen kan slänga sig och täcka det elfte skottet.
– Ska du käka en elefant måste du ta den i små tuggor.
Roger Ekström fortsätter:
– När jag kom in i LHC:s styrelse slogs jag av hur proffsigt allt var. Det var för mig…sjutton, vilken ordning och studs och puts det var här. Det har inte blivit sämre, men väldigt många har kommit ifatt och för många har gått förbi. Vi är lite mellanmjölk och det ska vi inte vara.
Jag har flera gånger skrivit att LHC syns för lite.
– Det har inte varit något strategiskt val utan mer kopplat till olika personer. Mitt mål är inte att jag ska synas mer, men att LHC ska göra det. För att fler ska se oss som den stora samhällsaktör i Linköping som vi är behöver vi bli bättre på att kommunicera det.
Nästan hela tiden kommer han tillbaka till samma ord.
Kommunikation.
– Det är bara att erkänna att vi inte har lyckats där. Det var mycket negativt när vi åkte ur slutspelet och det hade vi kunnat hantera betydligt bättre. Jag har förstått att det ibland uppfattas som att vi har en von oben-attityd. Jag håller inte med, men när man går i försvar blir det lätt så.
– Vi behöver bli bättre på att ha en kommunikativ plattform. Det är ingen hemlighet att alla i organisationen inte är strålande kommunikatörer. Då ska de göra annat.
Vad tycker du själv om kritik?
– Ofta är det bra, det håller alla på tå. Många tycker att det som skrivs och sägs är nittio procent negativt och tio procent positivt. Så är det ju inte, men det är lätt att ta åt sig av det negativa.
Vad skulle du säga är den viktigaste frågan och största utmaningen?
– Att fylla arenan. Det löser så många problem. Vi får större intäkter, sponsorerna blir mer attraherade, stämningen blir bättre. . . ja, det är bara att fortsätta. Men så som vi gjort tidigare för att göra det räcker inte längre. Vi måste hitta sätt att nå ut, så att vi får den breda publiken att komma.
– Titta i Norrköping hur väl IFK har lyckats med sin Curva Nordahl.
Ja, skulle det gå att göra något liknande här?
– Det tror jag. Sen inser jag, vilket är fånigt, hur känsligt det verkar vara att i Linköping införa något som kommer från Norrköping.
Ännu värre tvärtom, skulle jag tro.
– Det kan vara så.
Fjolårets publiksnitt på 5 700 åskådare var det hittills sämsta i Saab arena. Vad räknar ni med nu?
– Vi har budgeterat med samma. Men vi får inte sitta här om ett år och det blev så. Det vore inte bra. Det är livsfarligt att säga det här i media, men kanske kan det vara värt att inte ha samma intäkt per gubbe och gumma. Jag inser dilemmat när årskortsköpare får betala fullpris, men de allra flesta tycker att det är roligare om det är mycket folk, oavsett om de har betalat 100, 200 eller 300 kronor. Vi får inte vara rädda för den diskussionen.
Han öppnar för mer dialog med supportrar, sponsorer och människor som sällan eller aldrig går på ishockey och ser tydliga likheter med IFK Norrköping när han i slutet av 90-talet kom in i den styrelsen.
– IFK har gjort en fantastisk resa. Värvningen av Janne Andersson som tränare blev bra, det kan man väl säga. Ekonomiskt var IFK då ungefär som vi är nu. Nu har de ett eget kapital på 80 miljoner.
Ni har bara 4,2. Det är inte mycket till fallskärm.
– På en verksamhet som omsätter 150 miljoner är det alldeles för lite. Vi behöver komma upp till åtminstone 15–20. Då kan man våga satsa för att man vet att det finns att ta av. Lek med tanken att vi går till final och får tre hemmamatcher så kan det göra en skillnad på åtta–tio miljoner. Gör du det två år i rad så är du där.
– Något vi också måste titta på är våra bolag (Linköping health care, Ispalatset och Ord och bild). Alla går bra, men är det rätt att driva dem som vi gör? Vi ska i alla fall utmana det. Säljer vi något av bolagen har vi en kanonekonomi nästa år. Men det blir lite som att kissa på sig, för vad händer sen?
Du har varit i IFK Norrköping och är i LHC nu. Hur upplever du snacket i respektive stad?
– Fram till senaste SM-guldet 2015 skulle jag säga att det var mer tugg om LHC här. Men utanför Linköping var det ingen som pratade om LHC. Med IFK var det lite tvärtom. Mycket gnäll i Norrköping, men utanför mer att ”det är en anrik klubb som gör det bra”.
– Sen hände det något efter guldet. Nu är nästan allt positivt. Säg så här: Linköpings HC och Linköping som stad skulle behöva ett SM-guld på herrsidan. Dels ger det en annan stolthet, dels kommer fler få upp ögonen för klubben. Vi är inte där än och vi måste förtjäna att nå dit.
