När jag öppnade Corren i morse så fick jag läsa en lång intervju/biografi om och med juniortränaren Victor Grönberg signad av Bergsten:
[size=150]LHC-profil om tuffa tiden: ”Tänkte: vem är jag nu?”[/size]
För många smällar mot huvudet satte stopp för en lovande karriär. Men Victor Grönberg blev kvar inom hockeyn. ”Ett tag kändes allt bara meningslöst”, säger han.
26-åringen är inne på tredje säsongen som tränare i Linköping HC:s juniorverksamhet – och det är mycket som har hänt sedan den där kvällen när han kom hem till Falun efter en match i Hedemora, packat upp trunken och gått ut och satt sig i bilen.
– Som vanligt kände jag lite yrsel efter matchen, men det var som vanligt och ingenting jag tänkte så mycket på. Men plötsligt började det trycka konstant i huvudet. Det var jäkligt obehagligt. Jag hade aldrig haft sådan huvudvärk tidigare. Allt blev bara svart och jag fick inte ned foten till kopplingen. Hela min vänstra sida var som förlamad.
– Som tur var hade jag numret till läkaren som hjälpt mig tidigare och hon sa direkt att ”kom in nu”. En kompis körde mig till sjukhuset där det visade sig att ett blodkärl hade brustit i hjärnan.
Victor Grönberg hade tur i oturen.
Det hade kunnat sluta ännu värre.
Han drabbades inte av någon hjärnblödning, han behövde inte opereras.
Men en ishockeykarriär var över innan den knappt ens hade börjat.
Under de senaste åren har problemen med hjärnskakningar inom ishockeyn blivit allt större och alldeles för många spelare har tvingats sluta just på grund av våld mot hjärnan.
Victor Grönberg är en av dem.
Han var lovande, gick ishockeygymnasiet i Leksand med bland andra Filip Forsberg, Viktor Rask och Jakob de la Rose, som alla är i NHL idag. Därefter hamnade han i Tingsryds J20-lag och främst där började smällarna att komma.
En efter en.
Hjärnskakning på hjärnskakning.
– Tempot började gå upp och det var som att jag fick alla smällar på en gång. Och den sista var absolut värst, säger han.
Grönberg knockades så hårt att det blev en fraktur och skallbenet sprack vid ena örat.
– Jag var inte vid medvetande på 24 timmar utan vaknade upp på sjukhuset och visste inte vad som hade hänt. Morsan satt mitt emot mig och jag tänkte ”vem är det här”? Det var riktigt hemskt.
– Redan där sa läkarna att jag måste ta mig en funderare. Att det inte var hållbart att fortsätta. Men jag ville inte lägga av. Första tanken var att ”nu ska jag göra den där jävla hjärntrappan” och sen ska jag tillbaka igen.
Han försökte spela vidare hemma i Falun i division 1, men det gick inget vidare.
– Jag tappade minnet, spydde efter träningar och matcher, hade ständig huvudvärk och var helt färdig. Jag borde så klart ha lyssnat, men det gjorde jag inte. Det var först när blodkärlet brast som jag förstod att det inte går längre, säger Victor Grönberg.
Det var ett beslut som var givet att ta – men som ledde till en ny mardrömstid.
– Värsta tiden i hela mitt liv. Jag var helt knäckt. Hela mitt liv, hela min identitet, hade handlat om hockey. Allt var bara tomt och ett enda mörker. Jag var hockeyspelare och vem fan är jag nu?
– Under hela våren och nästan hela sommaren låg jag i mitt pojkrum i Sundborn, var ledsen och funderade på vad jag ska göra. Vardagen gick vidare för mina polare, men jag kunde inte ens se på tv utan att bli yrslig. Allt kändes bara meningslöst.
– Helt ärligt kunde jag inte ens gå och hämta posten. Jag var helt väck. Det var en hemsk tid med ständiga bakslag. Så höll det på länge, jag var deprimerad och tappade självförtroendet helt.
Men som Ulf Lundell skriver i en av sina vackraste och mest kända sånger:
”Dom säger att det finns en regnbåge i smärtan.
Utan tårar fanns den inte där”.
Hör man Victor Grönberg prata förstår man också att det är sant.
Senare den hösten ringde Borlänge Hockey, värsta rivalen, och frågade om han inte ville hjälpa till med klubbens juniorer. Han sa nej. Nytt samtal. Nej igen.
– Jag tänkte att det kommer bara att bli jobbigt. Så glöm det. Det höll på i två–tre månader innan jag till slut åkte dit och när jag klev på isen med skridskor, handskar och klubba. . .det var fan det roligaste jag gjort.
Där och då började nästa resa som några år senare tog honom till Linköping när Niclas Hävelid ringde och erbjöd honom jobb som juniortränare.
– Det är det som är så sjukt. Det finns ingenting. . . och så efter en kvart på en träning är du plötsligt tillbaka. Jag ser inget roligare än det jag gör idag. Att känna den här kicken igen.
Vad drömde du om som spelare?
– Att spela i SHL. Jag ska tydligen ha sagt till Johan Rosén, som var juniortränare i Leksand, att ”jag ska till SHL. Hur jag gör det skiter jag i. Men på något vänster ska jag dit.” Nu siktar jag på att göra det som tränare och känner att jag utvecklas hela tiden. Du tror att du kan allt, men det kan du inte.
Går det att få stopp på hjärnskakningarna?
– Det är bra att vi pratar mer om det och att vi så snabbt har lärt oss så mycket. Men att det helt ska försvinna. Inga spelare vill skada varandra, men allt går så fort. Det måste börja med den ömsesidiga respekten.
Hur mår du nu?
– Bra. Trumhinnan sprack efter frakturen, så jag hör sämre på ena öret. Men det kan jag leva med.
Fakta om Victor Grönberg
Ålder: 26.
Familj: Sambo.
Bor: Linköping.
Spelarkarriär: Falun, Leksand, Tingsryd.
Tränarkarriär: Borlänge J20, Borlänge J20, LHC J20 och nu LHC J18.
Spelar också: Golf.
I övrigt: Gillar att springa och har klarat av Göteborgsvarvet och Lidingöloppet. Nästa mål: Stockholm maraton. Vasaloppet? ”Nja, jag är nog enda dalmasen som inte kan åka skidor.”