NEW YORK. Det skulle inte längre gå att vinna Stanley Cup två gånger i rad.
Men i sommar bärgar Pittsburgh Penguins sin tredje raka titel.
Edmonton, som står för motståndet i finalen, får vänta ytterligare något år på att börja bygga sin nya dynasti.
Brasklapp på en gång:
Det här skrivs i augusti och i augusti går det egentligen inte att tippa.
Det är för tidigt.
Alla kontrakt är inte klara ännu, trupperna inte spikade och några förväntade blockbuster-trejder (hej, Matt Duchene!) inte genomförda.
Men att de som i våras blev först att vinna två raka titlar sedan Detroit 1998 också kan bli först att vinna tre raka sedan New York Islanders 1981 vågar jag om inte slå fast så i alla fall gissa redan nu.
Pingvinerna från Pittsburgh håller både individuellt och kollektivt så hög klass, är så drillade i modern hockey, har utvecklat sådan vinnarkultur och kommenderas av en så inspirerande coach att de – nödvändig mängd vila förutan – blir extremt svåra att stoppa, framförallt när det väl gäller under våren.
I vad mån Edmonton Oilers verkligen kan ta sig hela vägen till final redan nu är förstås mer osäkert, men med den fantastiske Connor McDavid som raketbränsle-tankat lok kommer de vad det lider att kreera sin egen moderna dynasti och mja, bli inte HELT förvånad om de lägger grunden redan i vår.
Här följer en inventering av var och en av de fyra divisionerna i världens bästa liga:
ATLANTIC DIVISION
FOTO: PAUL SANCYA / TT / NTB SCANPIX
- Detroit Red Wings
– Ett par stora svenska karriärer i Motown går mot sitt slut och man önskar ju om inte annat därför att Red Wings ska kunna bryta de senaste årens negativa trend och bli en contender igen, i synnerhet som en ny era samtidigt inleds i magnifika Little Caesar's Arena. Men det verkar tyvärr inte så troligt. De har några bra veteraner – Henrik Zetterberg stod till exempel för en sensationell säsong förra året – och en handfull väldigt intressanta ungblod. Men den stomme av spelare som ska slå en naturlig bro mellan de två polerna har tyvärr stagnerat och blivit medioker. Dessutom är backbesättningen fortfarande för klen, trots förvärvet av tvåfaldige mästaren Trevor Daley. Deppigt.
FOTO: JOEL AUERBACH / TT / NTB SCANPIX
- Florida Panthers
– Det är som vanligt i södra Florida. Varje gång Panthers verkar redo att ta det avgörande steget upp i det verkliga elitskiktet lyckas organisationen sätta krokben för sig själv – genom att sparka utmärkta coacher, byta ideologi och/eller göra besynnerliga trejder. Att nygamle general managern Dale Tallon nu återtagit makten efter ett ofrivilligt år i frysboxen signalerar mer stabilitet och tydligare linjer och det torde hjälpa ett på papperet alltjämt potent manskap, men turbulensen under den kaotiska fjolårssäsongen tar gissningsvis ett tag att komma över.
FOTO: MICHAEL DWYER / TT / NTB SCANPIX
- Buffalo Sabres.
– Det är inte begåvning som saknas i Buffalo. Det är inställning och attityd. På den punkten var unge superstjärnan Jack Eichel otvetydig under den frustrerade presskonferens han höll efter förra säsongen. Kan gamle storbacken Phil Housley, som ersätter sparkade Dan Bylsma som coach, och nytillträdde general managern Jason Botterill lösa de problemen? Då kan det bli en angenäm vinter i norra New York, för utrymme för potential finns som sagt. I den knivskarpa konkurrensen tror jag dock det tar ytterligare något år, och ett och annat backförvärv, innan Sabres kan hävda sig på allvar.
FOTO: FRED CHARTRAND / TT / NTB SCANPIX
- Ottawa Senators
– De var ett ynka mål från Stanley Cup-finalen i våras. Så logiken säger kanske att det är självklart att Sens är med och utmanar i år också. Men nja. Faktum är att coach Guy Boucher var ett mål från finalen sitt första år med Tampa också, och året därpå missade de playoff. Hans strikta, defensivt orienterade system är lätt att tröttna på, verkar det som. Mycket hänger förstås på Erik Karlsson. Om han får vara hel och svarar för ännu en Norris Trophy-värdig säsong finns ny skrällchans. Om inte är Sens definitivt rökta.
FOTO: FRED CHARTRAND / TT / NTB SCANPIX
- Boston Bruins
– Praktiskt samma manskap ska göra det igen och frågan är den här: Kan fler i kön bakom Patrice Bergeron och Brad Marchand, tveklöst ett av ligans mest dynamiska radarpar, steppa upp? Det borde inte vara omöjligt, talangpoolen är djup och en back som Charlie McAvoy är en succé som bara väntar på att hända – och i så fall är det inte omöjligt att björnarna från Massachusetts överger de senaste årens streckdans och etablerar sig som solitt slutspelslag igen. Bara nu ryktena om att ledningen överväger att trejda David Pastrnak inte stämmer. Det vore ett historiskt misstag av rena rama Tyler Seguin-snittet.
FOTO: NATHAN DENETTE / TT / NTB SCANPIX
- Tampa Bay Lightning.
– Förra säsongens mest monumentala besvikelse. De skulle vinna hela baletten, men gick inte ens till slutspel. Huvudorsaken var att alldeles för många i truppen alldeles för länge trodde att det skulle gå av sig själv. Sedan var det plötsligt för sent. Den näsbrännan har rimligen lärt Jon Coopers manskap en läxa, motivationen borde vara glödande redan från start – och inte sina ens under den segaste serielunken i mitten av januari. Det räcker självfallet för en återkomst i playoff-racet, i synnerhet om Steven Stakmos får vara hel, men huruvida Bolts fortfarande är en mästarkandidat återstår att se. Steve Yzerman, general managern, rörde om rätt ordentligt i mixen av spelare i slutet av grundserien och fortsatte under sommaren och alla ingrepp var inte fem plus, om man säger så,
FOTO: RYAN REMIORZ / TT / NTB SCANPIX
- Montreal Canadiens.
– Det är bara en dimension som saknats hos Habs de senaste åren. Den offensiva produktionen. Nu råkar ju just den dimensionen olyckligtvis vara rätt betydelsefull, så drömmen om den 25:e titeln har förblivit en dröm, trots utsökta förutsättningar – inte minst i form av världens bäste målvakt. Med sommarens överraskande förvärv av Tampas wonder kid Jonathan Drouin känns det dock som att det problemet börjat adresseras. Får han förväntad utväxling under förstklassige coachen Claude Julien – som nu styr från start och sätter riktig prägel på laget – är Montreal en av utmanarna till våren.
FOTO: JOHN WOODS / TT / NTB SCANPIX
- Toronto Maple Leafs.
– Efter ett genombrott som det ifjol är det inte alldeles ovanligt att unga lag tar ett steg tillbaka i så kallade ”sophmore slumps”. Det kan förstås hända Leafs också, men jag tror inte det. Ledningen, med coach Babcock i spetsen, kommer inte tillåta det och kraften i framåtrörelsen hos de unga superstjärnorna Auston Matthews, William Nylander, Mitch Marner och Connor Brown är för stor. Hur märkligt hans kontrakt än kan te sig kommer målfarlige veteranen Patrick Marleau därtill göra stor nytta. Det blir roligaste säsongen i Toronto på en mansålder. Om något år, när de utvecklat eller knutit till sig ytterligare någon habil back, kommer Leafs spela episka finaler mot Oilers också...
METROPOLITAN
FOTO: NAM Y. HUH / TT / NTB SCANPIX
- New Jersey Devils
– Renoveringen i Newark fortsätter. Den kom av sig lite under förra säsongen, men i år flyttar Devils fram positionerna ett par hack igen. Schweiziske draftettan Nico Hischier innebär säkert ett omedelbart offensivt lyft, likaså Marcus Johansson – och Bryan Boyle bidrar med välbehövlig rutin på djupet. Stommen är dock fortfarande väl grön för en division rustad till tänderna, så Dev's får stå på tillväxt några år till.
FOTO: ADAM HUNGER / TT / NTB SCANPIX
- New York Islanders
– Jordan Eberle kan vara lekkamraten John Tavares väntat på hela sin NHL-karriär. Synd bara, att Edmonton-förvärvet dyker upp i Brooklyn under sista året på kaptenens nuvarande kontrakt. Hela organisationens öde hänger på om, och i så fall när, Tavares kritar på en förlängning, sannolikt monstruös eftersom...tja, han förtjänar ett monstruöst kontrakt. Drar den proceduren ut på tiden lär oro och frustration gripa omkring sig, både på och utanför isen. Doug Weight gjorde dock väldigt gott intryck när han tog över efter sparkade Jack Capuano i båset under fjolåret och är det någon som kan hålla ihop kollektivet även under så besvärliga omständigheter är det kanske han. Och lyckas GM Snow få Tavares namn på papper relativt snabbt är kan Isles ta sig högre upp i tabellen.
FOTO: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYR≈N
- Philadelphia Flyers
– Ron Hextall fortsätter fasa in ungdom och talang och skulle några av de nya plantorna, exempelvis Oskar Lindblom, blomma ut direkt är en ”run” långt in i slutspelet långtifrån osannolik, för i två kedjor och ett backpar finns det redan slagkraft av den mest potenta kaliber. Grundtipset får dock bli att Flyers, precis som några lag involverade i samma slags generationsväxling-mitt-i-steget-process, behöver någon säsong till för att bli ett riktigt hot. Ett frågetecken gäller också för märkligt oförutsägbare keepern Brian Elliott. Är han den demon som till och från frälste St. Louis – eller den medelmåtta Calgary snabbt upptäckte att de hade trejdat till sig ifjol?
FOTO: CHRIS O'MEARA / TT / NTB SCANPIX
- Columbus Blue Jackets
– Dumstruten sitter fortfarande nertryckt över min hjässa efter förra höstens tvärsäkra påstående om att det skulle ”gå åt helvete” för John Tortorella och hans blårockar. I själva verket gjorde de ju succé och höll bland annat på att knyta ihop tidernas längsta segersvit. Man kunde ju därför tro att jag lärt mig att inte underskatta Ohios hopp i hockeyvärlden – speciellt som de nu spetsat anrättningen med Artemi Panarin, en av ligans mest mördande avslutare. Men njae, jag håller fast vid min stupida skepsis. Något säger mig att det kommer en liten reaktion i år. Målvaktsstjärnan Sergej Bobrovsky har en tendens att följa upp lysande säsonger med mindre inspirerade och Tortorella r brukar i längden tära på sitt material, om inte annat så mentalt. Bara för det vinner de förstås sin första Stanley Cup...
FOTO: SEAN KILPATRICK / TT / NTB SCANPIX
- New York Rangers
– Det är ett svårbedömt Rangers som bjuder till dans på Manhattan den här hösten. De har å ena sidan blivit klart bättre genom att tömma backbesättningen på gammalt koagulerat blod och istället tillfört free agency-kapet Kevin Shattenkirk plus några kids som fått vänta för länge på en riktig chans. Å andra sidan ser det i alla fall på papperet ut som att vissa ingrepp GM Gorton av lönetakstekniska skäl tvingades till under sommaren lämnat vissa hål i anfallslinjerna. Med Derek Stepan skeppad till Arizona måste Mika Zibanejad kliva in som förstecenter. Det vill till att han verkligen är redo för den rollen, eljest är det svårt att se att Blåskjortorna ska kunna vinna några slutspelsserier.
FOTO: GERRY BROOME / TT / NTB SCANPIX
- Carolina Hurricanes
– Nu så. För första gången sedan 2009 är Canes mogna för ett slutspelsframträdande. Det som redan ifjol var ett vasst, dynamiskt, perfekt balanserat och modernt lag – som dock tappade orken under andra halvan av grundserien – har förstärkts och vässats ytterligare med en serie trejder och signingar under sommaren. Det ende som kan beskrivas som oklart är huruvida Scott Darling, i flera år back-up åt Corey Crawford i Chicago, är redo för tjänstgöring som förstemålvakt. Men det borde han vara och i så fall larmar jag om att en Kategori 4-orkan håller på att ta form i Raleigh!
FOTO: FRANK GUNN / TT / NTB SCANPIX
- Washington Capitals
– Det var förra året Caps skulle ta Ovetjkin-erans första efterlängtade titel. Men det hjälpte inte ens med ett i det närmaste perfekt lagbygge, de kroknade ännu en gång i andra playoff-rundan. Nu har de tvingats till den typ av nedrustning som all-in-satsningar i förlängningen alltid kräver i en värld med lönetak. Utan nåt att, som deter, ”show for it”. Laget är fortfarande starkt nog för ännu en grundserie-uppvisning, men hade de inte tillräckligt med vapen för att ta sig förbi divisionsrivalen Pittsburgh den gångna våren har dom det inte nästa heller.
FOTO: JEFF ROBERSON / TT / NTB SCANPIX
- Pittsburgh Penguins
– De har fått vila väldigt lite de senaste åren, så bränslet kan ta slut. På sina håll i truppen är det även tänkbart att motivationen brister. Och motståndarnas längtan efter att få mosa pingvin kommer likna ingenting. Kort sagt: Det finns saker som talar emot en ”threepeat”. Men det finns ännu fler som talar för. En Sidney Crosby som fortfarande hungrar efter framgång. Mike Sullivans drivkraft och skicklighet som coach. Det faktum att de numer vet exakt hur man gör, även när nyckelspelare som Kris Letang saknas. Iskalle Matt Murray i kassen – blott 23 år gammal och redan tvåfaldig mästare. Klubbens sentida förmåga att pumpa in nya kids, kultiverade på farmen i Wilkes-Barres, i laguppställningen och få dem att blomstra på en gång. Till exempel. Så yes, jag gissar på ny parad i City of Champions till midsommar.
CENTRAL
FOTO: DAVID ZALUBOWSKI / TT / NTB SCANPIX
- Colorado Avalanche
– Det positiva är att det inte lika gärna kan gå lika illa som senast, då Av's med ynka 22 segrar och 48 poäng noterades för det sämsta resultatet i NHL sedan lönetaket infördes. Det negativa är att det mesta likafullt talar för att de slutar sist i divisionen, för fjolårsfiaskot till trots har klubbledningen inte fått särskilt mycket gjort under sommaren. Colin Wilson, från Nashville, är väl ett hyggligt tillskott och Jonathan Bernier kan nog vara den typ av konkurrent Semyon Varlamov behöver. Men that's about it. Märkligt. De verkliga optimisterna hoppas att det faktum att Jared Bednar till skillnad från ifjol får förbereda sig ordentligt den här gången automatiskt leder till mer stadga. Ett lika troligt scenario är att det visar sig att han inte har vad som krävs och blir förste coach i år att sparkas.
FOTO: CHRIS O'MEARA / TT / NTB SCANPIX
- Winnipeg Jets
– Sannolikheten att jag, och många med mig, underskattar Jets är inte obetydlig. Kanske faller alla pusselbitar i det här framtidsbygget på plats redan nu. Jag väljer emellertid även i detta fall att tro att det krävs lite mer gräddning i ugnen innan den gräddbakelsen är färdig. Däremot behöver fansen knappast vänta på att Patrik Laine, finländaren med det unika skottet och den lika unika killer-instinkten i avslutningarna, spränger 40-målsvallen.
FOTO: MARK HUMPHREY / TT / NTB SCANPIX
- Chicago Blackhawks
– Snacka om att Hawks-bossarna överreagerade på de fyra raka snytingarna mot Nashville i första playoff-omgången. De sparkade flera av coach Quennevilles medarbetare, trejdade bort både Artem Panarin, Marcus Krüger och Niklas Hjalmarsson och hämtade hem gamla favoriter som Patrick Sharp och Brandon Saad – i hopp om att det som fungerade för några år sedan är gångbart även nu. Samtidigt lägger Marian Hossa av – officiellt på grund av allergi, men hey... – och alla kvarvarande i den hyllade kärnan av superstars är inte direkt på väg framåt. Konklusion: Det enda lag som vunnit tre titlar under cap-eran kan mycket väl missa playoff den här gången.
FOTO: JEFF ROBERSON / TT / NTB SCANPIX
- Minnesota Wild
– Det börjar bli lite Washington och San Jose-innan-finalen-2016 över Wild. De är ett bra, mångsidigt och tajt lag som radar upp finfina grundserieframträdanden men aldrig lyckas när temperaturen höjs i playoff. Nu har de, på grund av lönetak och expansion-draft, tvingats avyttra fler spelare än de nog känner sig helt bekväma med, backen Marco Scandela är till exempel ingen man ersätter hur som helst, fast också fyllt på med ett och annat schysst namn, som Tyler Ennis, och det skulle förvåna om inte kollektivet som hade sån utomordentlig spridning på målskyttet förra säsongen levererar som vanligt de kommande sex månaderna. Frågan är vad som händer de två som följer därefter. Tålamodet i hockeytokiga Twin Cities börjar tryta, pressen är stor...
FOTO: CHRIS LEE / TT / NTB SCANPIX
- St. Louis Blues
– Det som borde ha hänt redan inför förra säsongen hände istället mitt under grundserien, men när Mike Yeo väl tog över efter sparkade Ken Hitchock lagom till vårens spurt ömsade Blues äntligen skinn på riktigt och blev ett mer samtida lag – kvickt, aggressivt i offensiven, uppmuntrat att utnyttja sin kreativitet. Nu spinner samma coach vidare med en i det närmaste intakt trupp och jag tror det kan bli väldigt bra. En sådan som Vladimir Tarasenko har förutsättningar att bli en av ligans två-tre största i en dylik kontext, och ynglingar som Robby Fabbri och Colton Parayko står av allt att döma inför verkliga genombrott.
FOTO: MARK HUMPHREY / TT / NTB SCANPIX
- Nashville Predators
– Att man efter en finalförlust skälver av revanschlust och omedelbart VILL tillbaka till en ny final innebär inte per automatik att det blir så . Tvärtom. Fråga Canucks. Fråga Rangers. Fråga Lightning. Fråga Sharks. De vet att det är snudd på omöjligt att klättra upp för samma bergvägg igen. Dock: Med sina fyra superbackar, sin sataniska speed och sin väl avvägda mixtur av rutinerad know-how – stärkt med Scott Hartnells inte särskilt kostsamma hemkomst – och ung, lysten talang precis på väg att lägga i högsta växeln känns det som att Predators har en osedvanligt bra chans. Pekka Rinnes status som förstemålis går i och för sig att ifrågasätta, men tappar han för mycket är rikt utrustade landsmannen Juuse Saros beredd att ta över. Räkna dock med en trög start. Efter oförglömliga fester som de i Nashville under vårens Stanley Cup-resa kan de bästa få svårt att tända till när den grå vardagen återvänder..
FOTO: JIM COWSERT / TT / NTB SCANPIX
- Dallas Stars
– Tyler Seguin-Jamie Benn-Alexander Radulov...oh yes. Om jag utnämnde förstakedjan som anför Stars i år till ”världens bästa” skulle ingen kunna protestera särskilt högljutt. Det är, i alla fall i teorin, en snudd på ostoppbar trojka. Även i övrigt ser det extremt lovande ut i Big D. De har äntligen en riktig målvakt i Ben Bishop, de har djup, de har erfarenhet och de har lysande stjärnor i vardande, som John Klingberg och Julius Honka. Det enda jag undrar över varför Ken Hitchock återanställts. Han är en old school-coach man verkligen inte förknippar med den explosiva, fantasifulla attack-hockey som till publikens fröjd blivit det nutida Dallas signum. Men Randy Carlyle comeback i Anaheim blev ju mer lyckad än någon kunde ana, så vem vet. Funkar det är Stars första utmanare i väst efter Edmonton.
PACIFIC
FOTO: JOHN LOCHER / TT / NTB SCANPIX
- Vegas Golden Knights
– Jodå, de gyllene riddarna från The Strip i Sin City kommer säkert vara bättre än tidigare expansion-lag, precis som ligan hoppas . Men inte tillräckligt för att undvika jumboplatsen. Truppen är, av förklarliga skäl, för tunn. För ihålig. För svag. Det hindrar inte att det ska bli satan så roligt att se NHL-hockey i the bright lights of Vegas.
FOTO: DARRYL DYCK / TT / NTB SCANPIX
- Vancouver Canucks
– Kanadas sämsta lag. Med bred marginal. Vilket ju känns ledsamt, med så många svenskar inblandade – inklusive två tvillingar som förtjänar en roligare slutkläm på NHL-karriären . Men så går det när de som bestämmer i en klubb vägrar inse att en ”rebuild” är absolut nödvändig och sedan tvingas till en panikartad renovering i alla fall. Nu försöker man med ny coach och några okej komplement som blivit över på annat håll, bland dem Sam Gagner och Michael Del Zotto, och hoppas sedan fåfängt att några ungblod blir vuxnare snabbare än väntat. Det kommer inte fungera. Canucks måste, som grannarna i västra Kanade för några år sedan, ner på botten och börja om. Först därefter vänder det.
FOTO: FRANK FRANKLIN II / TT / NTB SCANPIX
- LA Kings
– Här har vi ett annat före detta storlag som trendar åt fel håll. Kanske hindras tillbakagången i någon mån ifall Anze Kopitar studsar tillbaka efter sin otippade svacka under 16-17-given och det bör han göra, den slovenske elitcentern är för stolt för att gå med på en lika blodfattig säsong igen. Men om andra, med kontrakt som är rena kvarnstenar runt klubbens hals, finns det inte lika stort hopp. Det är ju inte heller som att undervegetationen i La La Land kryllar av unga prospects i begrepp att detonera . Och även om det kanske var dags för en ny befälhavare efter den framgångsrike Darryl Sutters sexårssejour är jag tveksam till om John Stevens, en del intressanta löften om kalibrering av spelsystemet till trots, är rätt man.
FOTO: SCOTT KANE / TT / NTB SCANPIX
- San Jose Sharks
– Hur är det dom säger, en haj måste ständigt vara röra sig framåt, annars dör den? I det perspektivet det är ju lite oroande att Sharks plötsligt fått lite bakhalt. De bästa pjäserna – Brent Burns, Marc-Edouard Vlasic , Joe Pavelski och jo, ännu får vi nog räkna in även Joe Thornton i den kategorin – håller fortfarande så hög klass att de inte helt kan räknas bort, men helheten gav ett lite håglöst, statiskt och långsamt intryck under delar av fjolårssäsongen, inte minst i den misslyckade slutspelsserien mot Edmonton. Möjligen är det coachen Pete DeBoers förmåga att inspirera laget som gått förlorad. Precis som under åren efter finalen med New Jersey verkade han ofta frustrerad och grinig förra vintern. Något måste hända. Annars gör hajen halt och då vet vi ju vad som händer.
FOTO: ROSS D. FRANKLIN / TT / NTB SCANPIX
- Arizona Coyotes
– Liten skrällvarning utfärdas. Prärievargarna från öknen har, efter ännu en flopp till säsong, fått ny identitet och, tror jag, vassare huggtänder. Borta är mångårige coachen Dave Tippett, borta är evige trotjänaren Shane Doan och borta är känslan av att NHL:s sorgebarn befinner sig i något slags poänglöst standby-läge i väntan på att en samling unga herrar ska växa upp. Istället: Nya fräscha namn som Derek Stepan (den bäste centern i Phoenix på evigheter) Niklas Hjalmarsson (perfekt radarpartner åt fellow smålänningen Oliver Ekman-Larsson), Antti Raanta, Nick Cousins och Adam Clendening, en ny tränare i Rick Tocchet som efter några fruktsamma år i Pittsburgh är införstådd med hur framgång genereras och en föraning om att åtskilliga av kidsen general managern John Chayka, inte precis grå panter själv, samlat under sitt paraply är flygfärdiga. Jag sätter en dollar på att det blir slutspel i Gila River Arena.
FOTO: LARRY MACDOUGAL / TT / NTB SCANPIX
- Calgary Flames
– Som en fullmogen frukt redo att plockas och sätta tänderna i. Så ser Calgary Flames ut inför säsongen 2017-2018. Alla nödvändiga bitar är till synes på plats. Top 4-uppställningen på backsidan är det exempelvis bara Nashville som kan konkurrera med, de har åtminstone tre inarbetade kedjor som väcker stor respekt hos alla motståndare, unga förmågor trycker på bakifrån och Mike Smith står i kassen. Jag vet att många tvivlar på honom, och det är förstås ett litet aber att klubben ser sig nödgad att skaffa nya målisar varje säsong, men när Smith är på humör tävlar han med de bästa och han har de facto aldrig haft ett så här bra lag framför sig. Flames är en dark horse.
FOTO: MARK HUMPHREY / TT / NTB SCANPIX
- Anaheim Ducks
– Han hade dragigt lärdom av misslyckandet i Toronto, bytt attityd och anpassat sin hockeyfilosofi till tidsenliga strömningar. Så Randy Carlyles överraskande återkomst i södra Kalifornien för ett år sedan blev inte alls den förväntade katastrofen. Raka motsatsen, faktiskt. Utan att göra våld på dess hårdföra, rentav elaka personlighet lyckades han ge ankflocken en snabbare och vassare prägel. Den, flocken, blev därmed förfärligt jobbig att möta. Håller Ryan Getzlaf bara för ett år till på samma nivå, samtidigt som Corey Perry klättrar upp ur gropen han under förra vintern ramlade ner i och ynglen fortsätter utvecklas blir det åka av i Honda Center igen. Kanske hela vägen in i Stanley Cup-kaklet.
FOTO: JASON FRANSON / TT / NTB SCANPIX
- Edmonton Oilers
– Sidney Crosbys första år i ligan missade Pittsburgh Penguins slutspel. Andra året tog de sig dit, men åkte ut i förtid. Tredje året gick de till final. Och fjärde vann de Stanley Cup. NHL-Historien upprepar sig gärna och jag tror Edmonton under Connor McDavids kommando följer samma mall. Rookie-säsongen blev det ingenting, i våras åkte de ut i andra playoff-omgången– efter en mycket bättre insats än Penguins 2007 – och i år...dags för final. Följt av en titel 2019. Och det är McDavid det handlar om; han är ett hockeygeni av samma unika sort som Crosby och kommer själv dra med sig hela klubben på den här resan mot himlen. Som de säger här: You just watch...