Helt jävla magiskt! Jag brukar kunna hålla mig ganska kort när laget vinner, för att sedan såga på i långa haranger när det går emot. Men det här... Jag hade gåshud redan innan matchen. Vilket tryck! Vilken stämning!
Jag har ju gnällt en hel del på hur jag tycker lagt gång efter annan vikit ner sig. Nu har LHC visat att det ändå finns gott om härliga vinnarskallar. Vi vänder ett underläge med 3-1 i matcher till vinst med 4-3. Det tyder på rejält med moral, vilja, attityd, hjärta. Allt det jag tycker man inte såg något av i slutet på serien.
3 raka matcher, och det är spelare som Hlavac (5 poäng på de avslutande 3 matcherna), Hlinka, Mårtensson, Mange som nu kliver fram och visar var skåpet ska stå. Men i princip alla spelare lyfter sig och jag kan inte annat än sätta stora plustecken för i princip allt. Jag fick leta för att hitta ett minus, men hittade ett; Kallio ska inte få stå och hacka fram 4-2-målet. Där måste någon LHC-back ta bort honom. Men det känns som en parentes just nu.
Fernholm, som fått välförtjänt kritik under säsongen, spelar plötsligt på den nivå man hela tiden trott att han har i sig. Lyft sig oerhört.
Känner att jag skulle kunna rapa upp varje namn i truppen och hylla insatsen. Det är vara bara så jävla skönt, och jag är helt övertygad om att det var en mental spärr som lossnade nu.
Jag håller med en tidigare skribent. Det går inte att se den här säsongen som ett fiasko ens om det tar slut fort mot Djurgården. Inte efter en sån här sjuk vändning. Visst, ett misslyckande kan man alltid få det till, men aldrig fiasko.
Och klacken.... Jag upprepar mig: magiskt!
