Från Sillytråden om vår produktion av backar i Sverige.
Lyssnade på ett snack med Garpenlöv, tror i samband med TvP 2019, där han tog upp att vi (enligt honom) haft svårt att producera forwards som är internationellt gångbara i Sverige. Målisar och backar var/är vi bra på enligt honom. Han snackade om någon satsning inom IHF med inriktningen fokusera på forwards.
Han ansåg att en del av problematiken var att vi var alltför “svenska” i vår mentalitet. Jämställdhet, jantelag och svenska avundsjukan tillåter inte produktion av framstående forwards som blir internationella stjärnor. Så snart kidsen lärt sig ta sig fram på isen hjälpligt och matchspel blir aktuellt så, fortfarande enligt G, börjar passningsmantrat hackas in. Soloräder och enskild skicklighet ställs inte i samma fokus som laget. Garpenlöv menade att för att bli en stjärnforward måste man få vara egoistisk, hyllas och ibland göra misstag pga sin egoism. Först då skapas en äkta målmaskin till forward.
Rätt eller fel har jag ingen aning om, men det är en intressant aspekt. Ishockey är ju i grunden en lagsport där samarbete och flytta puck är avgörande. Men tankarna kring det “typiskt svenska” och ”du ska inte tro att Du är något" är spännande som förklaringsmodell. Och OH så otillåtet att yppa…
