Fem månader och en halv hockeysäsong har gått sedan Leksands IF redovisade den stora genomlysningen av sin ekonomi. Gång efter annan har ledningen hävdat att de har läget under kontroll, att verksamheten inte är hotad.
Det var inte sant. Nu vill Leksands IF räddas av skattebetalarna. Politiske redaktören Gabriel Ehrling Perers granskar agerandet, och dömer ut det.
Ännu en gång står Leksands IF med mössan i hand utanför kommunhuset i Leksand.
Ännu en gång förväntar sig ledningen att skattebetalarna ska rädda klubben från de enbart självförvållade ekonomiska problemen.
För så är det.
Ingen har tvingat Leksands IF att ha för dyra spelare, vilket aktiebolagets styrelse till sist medger genom ordförande Andreas Gärdsback.
Ingen har tvingat Leksands IF till de signoff-bonusar som växt till spelarskulder på 40 miljoner kronor.
Det enda som kan sägas till den nuvarande ledningens försvar är att Leksands IF:s ekonomiska skadebeteende pågått under lång tid. Och att det till sist – på ruinens brant! – infunnit sig någon typ av krisinsikt.
Men allt detta är verkligen inte sparkade vd:n Andreas Hedboms fel. Vilket det annars är lätt att få intrycket av, när Leksands IF nu sätter bilden av historiska synder – utanför den nuvarande ledningens kontroll.
Andreas Gärdsback inledde sitt ordförandeskap med återkommande och svepande anklagelser mot pressen (denna tidning inkluderat) för att överdriva allvaret i det ekonomiska läget. Faktafel präglade rapporteringen, hävdade han, utan att någonsin kunna backa upp sitt påstående.
”Vi kommer inte gå i konkurs. Vi har likviditet så att vi kan sköta den dagliga driften”, deklarerade Gärdsback, med emfas, i ett inslag hos SVT Dalarna 26 november 2024. Ett budskap som upprepades i intervjuer med Falu-Kuriren och andra medier.
Levde han i förnekelse?
Eller bluffade han bara?
”Den stora utredningen av ekonomin” var ju klar då.
I en intervju med Falu-Kuriren publicerad så sent som 19 april summerade Leksands IF:s vd Peter Wiklund det ekonomiska läget så här:
”Vi har våra utmaningar fortsatt men kontroll över ekonomin, så jag ser ljust på framtiden”.
Ursäkta, va?
Ljust?
Thomas ”Tjomme” Johansson blev i sin tur general manager redan 2018. Han har alltså, bevisligen, fått med sig vd (och därmed styrelse) på att Leksands IF ska leva över sina tillgångar. De där dyra spelarkontrakten – och signoff-bonusarna – riskerar nu att bli fatala för föreningens framtidsutsikter.
Ändå raljerar Johansson, på gränsen till hånfullt, i en intervju med Falu-Kuriren publicerad 16 april. Motiverade frågor om hur Leksands IF både ska köpa sig ur spelarkontrakt klubben inte har råd med och betala ut signoff-bonusar viftas bort.
I ett för sina ekonomiska kunskaper avslöjande svar säger Johansson:
”Jag kan inte kommentera någonting kring ekonomiska lösningar i det avseendet. Jag kan bara kommentera hur det funkar kring om man nu ska lösa ut spelare från sina avtal. Jag kan inte uttala mig om likviditet till höger och vänster och om Peter har sagt ditten eller datten. Men ofta tycker jag att media har en skev bild av att det är det kostar så otroligt mycket att köpa ut spelare. Det gör inte det.”
En miljon hit, en miljon dit?
Det blir pengar till slut.
Även i en ishockeyklubb vid Siljan.
Leksands IF:s ekonomiska arrogans fulländas av sättet på vilket man nu kommer krypande till Leksands kommun. För givetvis är det vad man gör nu. Låt inte attityden lura er.
Cecilia Malm (ordförande i den ideella föreningen), Andreas Gärdsback, Peter Wiklund och Thomas ”Tjomme” Johansson bönar och ber till Leksands av ishockey redan hårt prövade skattebetalare.
De vill ha förlängt – och utökat – borgensåtagande för fastigheterna.
Igen.
De vill ha helt nya borgensåtaganden kopplade till verksamheten, alltså att skattebetalarna ska gå i god för nya lån.
De vill höja hallhyran för Leksands kommun.
De vill ha en checkräkningskredit, vilket innebär att kommunen ska fungera som nödbank upp till ett visst belopp.
Ansökan är daterad 21 april 2025.
Alltså bara dagar efter att Peter Wiklund och Thomas ”Tjomme” Johansson lagt ut nya rökridåer, för att dölja Leksands IF:s krisande ekonomi.
Och så har ledningen mage att be om att ansökan ”beviljas och implementeras före sommaren 2025”. I praktiken att dessa mångmiljonbeslut ska utredas, debatteras och beslutas politiskt på mindre än en månad (fullmäktige sammanträder 19 maj).
Annars, erkänner till sist Leksands IF, är det ”risk att föreningen hamnar i obestånd redan sommaren 2025”.
Leksands IF:s agerande är inte bara desperat.
Det är oseriöst.
Det är faktiskt skamlöst i relation till skattebetalarna.
Självklart har ledningen länge vetat att läget var så här illa.
Varför väntade ni till nu?
Tyvärr, LIF.
Ni har ingen ekonomisk trovärdighet längre.
