Jag har under sommaruppehållet filosoferat på hur LHC kan utveckla spelet/sporten/tävlingen ishockey till nästa nivå och således få ett försprång mot dom andra lagen.
Hela grundidén är att vi, tyvärr, inte är bäst på någonting. Vi har inte bäst trupp, vilket beror på att vi inte har bäst ekonomi, vilket beror på att vi inte har bäst publik (antal och stämning för den delen - två matcher i kvarten) eller bäst sponsring (se CJS senaste uttalande). Vi har inte bäst juniorverksamhet, vi har inte bäst analysförmåga (Leksand o Färjestad har varsin heltid, vi har Hank på timmar) och vi sticker egentligen inte ut på något sätt som gör oss till guldkandidater.
Vi har definitivt inte bäst spelsystem/filosofi utan spelar exakt som alla andra, i princip.
Min filosofi är att det finns egentligen bara ett sätt att vinna guldet, och det är att hitta edge mot övriga. Som det ser ut just nu kommer vi inte bada på stora torget i maj utan på sin höjd vara lite smånöjda med att ta oss till slutspel igen. Riktig LOOSERMENTALITET om du frågar mig. Varför ställer vi ens upp om vi inte på riktigt tänker göra allt för att vinna?
Min poäng och mitt förslag baserar sig på att vår backuppsättning för första gången på länge ser riktigt fin ut, medans offensiven dessvärre lämnar en hel del att önska. Avdankade jänkare från HV (kom igen) och diverse åldersmän är det vi sätter hoppet till.
Därför vill jag att samtliga som läser detta tänker åtminstone fem sekunder innan ni oljar upp motorsågen och kastar skit.
Istället för att ställa upp med två backar, två forwards och en center gör vi om från grunden. Vi lirar tre gubbar från, vad man tidigare kan kalla backarna, och två stycken från vår tidigare center/forward-påse.
Jag ser följande fördelar:
- Defensivt kan vi väldigt enkelt lira man man. Dom kan aldrig bli en man mer än oss eftersom att motståndarnas tre anfallare nu helt plötsligt blir avväpnade av tre försvarare. Man slipper dessa eviga tre-mot-två, hönsgården vi brukar ha där en back står AFK vid kassen och den andra ska jaga mot två.
- Offensivt kan vi styra spelet mycket mer bakifrån. Vi kan till exempel ha Fanten/Rissanen ensam som point (det klarar dom utmärkt), medans exempelvis Hultström o grabbarna kan glida ner mer mot tekningscirklarna och på så sätt komma närmare målet med sina skott. Det finns hela tiden två riktigt bra alternativ för Fanten/Rissanen på varsin sida och när skottet väl går får en av våra åldersmän såklart befinna sig på kassen medan den andra jagar andrapuck. Skulle motståndaren vinna pucken kan vi extremt enkelt täcka av dessa förbannade sarg ut eftersom att våra backar redan är där, samtidigt som ingen kan spela förbi mitten utan att riskera att vår point plockar upp den.
- Dom två som är inne offensivt kan helt fokusera på att antingen åka runt o fiska järnet (Little), forchecka sönder i alla lägen (Ehn) eller åka runt och proppa (Bouma). Det finns liksom inget “gå bort sig” eftersom att våra tre backar tar hand om varsin gubbe. Vi kan stressa sönder deras backar och således erövra pucken
- Inget annat lag kommer fatta vad vi gör, och det kommer definitivt ta mer än en säsong innan lagen listar ut hur man bäst spelar mot vårt system.
- Det blir mer av en guerilla-hockey som publik såväl som spelare kommer gilla. Vad sägs om hetare man-man-dueller? Storfiskarn Littles kontringar? Fler backskott/direktslagg närmare målet? Vi ger den lilla offensiv vi har fria tyglar att själva hitta spel och våra backar ansvarar för att mata puckar mot dem och hålla rent bakåt.
