Dåligt formulerat av Mäki eller dåligt återgivet av Corren. Tolkar man in hela bilden så gissar jag på att han menar "Bortser man från strulet med SHL-pengarna så ser det bra ut". Följdfrågan borde bli: hur hade det sett ut om inte Hultström, Dahlström och kanske Forsling skrivit NHL-kontrakt? Hur hade det sett ut om vi åkt på en skada på Roe, likt Brynäs gjorde med Rödin?
Jag tycker det är vansinne att resonera som Mäki och alla andra klubbar verkar göra: "Just nu råder en affärsmodell där alla lag räknar med att gå till slutspel, för annars går det inte att nå dit." Noll långsiktigthet.
Sen ifrågasätter jag att det måste se ut så. Både de ekonomiska och de sportsliga förutsättningarna ändras hela tiden. När de gör det i positiv riktning så borde det skapa ett överskott.
Ekonomiskt exempel: Hyran sänks med några miljoner per år och/eller vi får in några nya sponsorer efter bra arbete från marknadssidan. Gör en lika bra satsning igen och vinn hockey/krona-ligan så har vi några miljoner i vinst. Allt annat lika.
Sportsligt exempel: En spelare utvecklas fenomenalt bra och vi får, säg, en ny Markström/Ullmark/Läck eller liknande. Då "tjänar" vi ju omedelbart in slantar som vi annars hade behövt lägga på en landslagsmålvakt för att vara lika bra.
Alltså, det jag skulle vilja fråga Mäki är: Om spelare oväntat överpresterar eller vi får fram ovanligt många SHL-mogna talanger från gymnasiet; eller om marknadssidan har ett kanonår eller om publikintäkterna överraskande går upp: Är det då självklart att vi ska springa och leta efter spelare att spendera pengarna på, likt en tolvåring som precis hittat en tia på marken?
Varför strävar man inte efter att bygga upp det egna kapitalet och långsiktigt bli en stabil elitförening?
