Skyttebossen Wolfgang Pichler om VM, bilden som demontränare och brudraggning
KIRUNA. Björn Ferry funderar en stund innan han
säger:
- Han är en jävligt konstig typ egentligen. Och jag
begriper inte ens själv hur han får oss att ställa upp på allt det han kräver.
Jag vet inte om svaret gjorde mig speciellt mycket klokare i ämnet Wolfgang Pichler.
Bara än mer nyfiken på tysken som förvandlat Sverige till skidskyttenation i världsklass.
Jag har alltid gillat Kiruna. Kommer nog alltid att göra det också. Vet inte riktigt varför, men det är nåt speciellt med den här stan.
Den här helgen började också på bästa Kirunasätt. Jag anlände lagom till fredagens premiär av Kiruna-filmen â€Solstorm†(överraskande bra), fortsatte med en renskavsgryta på klassiska Mommas krog där allt var sig likt.
En tjomme vid bordet intill fick sig en rejäl propp, stöp som en fura, och blodade sen ner hela muggen så att det mest såg ut som en slaktbod därinne.
Och ingen verkade bry sig om det alls.
Jo. Det känns som om jag är väldigt, väldigt långt från Stureplan.
Wolfgang Pichler gillar också Kiruna där hans landslag ligger på läger.
– Det är bra här igen. Jag kommer ihåg i slutet av 90-talet när alla länder ville vara här och träna... men sen lät man det bli sämre här. Och fick sämre rykte. Nu är det svårt att locka tillbaka alla. Det är lite typiskt svenskt.
Hur menar du?
– Att man inte förstår att man aldrig får slappna av. Man måste jobba stenhårt. Hela tiden. Vad man än sysslar med.
Det är väl repliker av det där slaget som skapat bilden av Pichler som en kompromisslös demontränare som driver sina aktiva fruktansvärt hårt.
Men jag vet inte riktigt.
52-åringen som sitter här och sörplar på en kopp kaffe på Ripans restaurang framstår i så fall som en mycket mild demon. Snarare en lugn, sansad, intelligent man som gärna pratar om allt från skidskytte, via politik till brudraggning.
Ändå hittar jag beskrivningar av Pichler som en â€diktator†och â€sektledare†i en del gamla artiklar.
– Jag kommer ihåg de där artiklarna. Men de är felaktiga. Det här är ingen sekt. Vi är en familj. En hårt arbetande familj med samma mål.
Vilket då?
– Att bli bäst i världen.
mm Att lilla skidskyttenationen Sverige ska lyckas med det låter osannolikt. Men det är klart: Pichler har redan uträttat mindre underverk.
Därför har Sverige plötsligt fyra-fem medaljhopp i vinterns hemma-VM i Östersund.
Eller som Pichler själv säger inför VM:
– Jag kommer aldrig att utlova något antal medaljer i förväg. Däremot kan jag säga att vi kommer att ha en medaljchans
i varenda lopp.
Det har med andra ord hänt rätt mycket inom svenskt skidskytte på några år. Det är inte länge sedan allt handlade om en person. Först Magdalena Forsberg. Sedan Anna Carin Olofsson.
Men efter den förra säsongen är nu också exempelvis Björn Ferry, Helena Jonsson och Carl-Johan Bergman etablerade i världstoppen.
– Mitt jobb är mycket enklare nu. De nya lär sig av de gamla. Alla ställer upp på min träning för de ser att den har fungerat, säger
Pichler.
Hur mycket kräver du av dina aktiva?
– De behöver sova åtta timmar om dygnet. Sedan kan man träna. Det är som ett jobb där jag kräver att de alltid ska ge sitt bästa.
Vad händer annars?
– Då har man inget i vårt lag att göra.
Men hur får du alla att ställa upp på dina idéer?
– Jag ger 100 procent för dem. Då kan jag kräva att de ger 100 procent för mig och Sverige. Men den dag jag börjar bli lat kan jag inte begära det av dem längre.
Jag tror aldrig jag träffat en landslagsledare som talar så mycket om vikten och stoltheten att tävla för Sverige.
Och så är han tysk.
– Men så är det. Det här är ingen social inrättning. Det är ett landslag. Vi tävlar inte för oss själva, vi tävlar för Sverige – fattar man inte det har man inget här att göra.
Wolfgang Pichler börjar faktiskt låta lite grand som sitt hårda rykte gör gällande. Vilket jag påpekar.
– Visst, jag är en stark ledare. Någon måste ju vara the boss. Så är det bara.
Och så ler han.
– Men jag har blivit mycket lugnare nu. Och de aktiva är alla mina vänner.
Det slår mig att Pichler på något sätt påminner en hel del om längdåkarnas nya landslagschef Gunde Svan.
Båda brinner för sitt jobb, har ett makalöst engagemang – och kräver väldigt mycket av sin omgivning.
Pichler verkar gilla liknelsen.
– Gunde var ju min idol när han åkte. Och ja, han är rätt man för längdlandslaget. Jag tror han var förbundets sista chans att få ordning på allt.
Det verkar lite rörigare där än hos er.
– Jo. Personligen tycker jag man varit för snäll med de äldre åkarna. Södergren och Lind är viktiga att ha med i landslaget – men bröderna Fredriksson? De är inte så viktiga.
Pichler går i väg och hämtar en kopp kaffe till. Och byter leende några ord med tjejen i kassan.
Vilket påminner mig om en sak: Pilcher ska tydligen vara känd som en makalös charmör.
– Charmör? Naturligtvis. Det är helt sant, säger han lugnt.
Och börjar förklara att han en gång i tiden jobbade som tennistränare i Tyskland, 95 procent av alla som ville ha lektioner var kvinnor, så...
– ...då måste man ju lära sig att charma dem. Annars hade jag ju aldrig fått några kunder.
En charmör, hårding och slavdrivare i samma person? Går det? Tydligen.
Björn Ferry har nog alldeles rätt. Wolfgang Pichler ä-r en konstig typ.
Men jag gillar honom redan skarpt.
WOLFGANG PICHLER OM...
...sina tårar när han prisades på idrottsgalan förra vintern?
– Jag visste inte hur jag skulle tas emot – och så möttes jag av stående ovationer. Det var en stor dag för mig. Det kändes som jag äntligen var accepterad i Sverige.
...om de svenska skidskyttarnas stjärnstatus?
– De är större stjärnor än vad svenska folket inser. Våra framgångar har gjort dem till superstars nere i Europa.
ABSOLUT! Inget jävla larv här vill du vara med så skall du prestera. Ingen social inrättning!
