Tycker samtidigt att jämförelserna med spelare som blommat ut är lite irrelevanta. Lauritzen och Olausson lyckas nu ja, men det beror nog inte på att de blivit så mycket bättre utan på att de spelar i sämre lag (på pappret) som därmed ger de mer istid och förtroende. Även om dessa två herrar nu skulle återvända till LHC tror jag inte det finns någon som skulle vilja ge de förtroende högre upp än i en tredjekedja och då skulle de återigen upphöra att producera med mindre tid på isen, både i Power Play och totalt.
Det är ju precis samma syndrom som med Frölunda där "experter och tyckare" säger: "Fabricius tvingades lämna, nu öser han in poäng för Luleå!" Jaha!? Vad konstigt att han börjar göra poäng när han går från en tredje/fjärrdefemma i Frölunda till en förstakedja med bröderna Abbott och massor av tid i PP i Luleå. Han hade öst in poäng även i Frölunda om han fått det förtroendet, men där fanns på förhand bättre spelare att tillgå.
Det är bara de mest extrema talangerna som lyckas ta steget rakt in i mycket speltid i topplag (typ Mattias Tedenby, Marcus Johansson mfl). I det facket låg inte Olausson, Lauritzen, Skröder, Andersson och allt vad de heter. De får ta den långa vägen till framgång, men för ett lag med guldambitioner som LHC med press från sponsorer och liknande räcker det inte med att ha ett gäng halvlovande spelare som med mycket istid kan blomma ut, när det finns betydligt mer namnkunniga spelare att tillgå.
Därför håller jag absolut inte med i den här oerhört pessimistiska diskussionen.
