Fin kille ändå, Tony! Kul att det går bra för honom i Almtuna. Han är värd att få avsluta karriären med värdighet.
”Skiter i de som säger att jag borde sluta”
UPPSALA. Om det är roligt att jaga puck och segrar?
Fråga Tony Mårtensson, 38-åringen som inte kan sluta le på isen.
– Jag är här för att jag älskar hockey, säger Almtunas blytunga nyförvärv.
✓ Intervjun publicerades i Sportbladets allsvenska hockeybibel som släpptes den 20 september
Två mål och elva assist på 48 matcher med Linköping. Tony Mårtensson vill helst glömma den gångna vintern, då han poängmässigt svarade för sin sämsta SHL-säsong sedan debuten i Brynäs 2000/2001.
Många oönskade rådgivare föreslog att han skulle ge upp karriären, tacka för sig innan han blev en blek kopia av sitt forna jag. Han skulle ju fylla 38 och har, som de uttryckte sig, en fantastisk karriär att se tillbaka på.
– Jag vet inte hur många som har sagt att jag borde sluta men det skiter jag i, säger den förre landslagsmannen.
Redan i december var han i kontakt med Almtunas sportchef och gode vännen Björn Danielsson för att förhöra sig om framtiden och ja, den fanns här.
– Han sa att han skulle göra allt för att lösa det, så det är klart att han är en stor del i det här. Jag har haft kontakt med ”Björne” i fyra-fem år om Almtuna och nu passade det bra för både mig och klubben. När jag väl fick ett förslag var det ett lätt val, säger Tony Mårtensson.
Han ville flytta hem, det vill säga till Sigtuna, och sökte en arbetsgivare på nära håll. Drömhuset vid Mälarens strand har stått klart i fyra år och när dottern Olivia, 3, skulle börja i förskolan var Tony och sambon Sandra Svensson, travexpert på TV4, överens om att det räckte med en bostadsadress. Paret fick dessutom tillökning i april, en son som heter William.
Sedan paret kvitterade ut husnycklarna har Tony spelat för S:t Petersburg, Lugano och Linköping, och det är onekligen närmare till Gränby ishall i Uppsala.
– Familjen har pendlat fram och tillbaka, så att vi flyttade hem var framförallt för barnens och min sambos skull. Hon har också ett jobb som hon älskar och det har fått stå åt sidan. Sedan har jag mina syskon och min familj här, och det är likadant för Sandra. Det betyder mycket för oss, men det är inte så att jag gör avkall på något genom att spela här. Jag får min hockeydos och kan hämta på förskolan utan krångel. Det är helt underbart, säger Tony Mårtensson.
För honom är det sekundärt att den ladugårdsliknande ishallen, som uppfördes 1974, bara rymmer 2 805 åskådare, saknar jumbotron och erbjuder ett omklädningsrum som är så litet att det i princip är omöjligt att byta om utan att armbågstackla sina bänkgrannar.
– Sådant lägger jag ingen större vikt vid. Det är klart att det blir en omställning och kommer vara mindre folk på matcherna än vad jag är van vid, men jag är ödmjuk inför uppgiften.
Det för många anonyma Uppsala-laget blev sensationellt fyra i allsvenskan förra säsongen och med ett nyförvärv som med sina 184 centimeter är något kortare än sin meritlista blir klubben att räkna med även i vinter.
– Jag är förväntansfull. Vi har många unga spelare som förhoppningsvis kan ta ett kliv till, och det hoppas jag kunna bidra till, säger Tony Mårtensson.
Med sin rutin är han en tillgång både i omklädningsrummet och på isen. Marcus Ragnarsson, landslagskompisen som blev tränare i Almtuna, berättar om en förebild som kommer tidigt till träningarna och alltid ger hundra procent.
– Jag har varit med länge och vet vad som krävs för att få en bra karriär. Det är en klyscha, men man måste ta hand om sig själv. Alla vet om det, men ändå är det svårt att göra. När det gäller sådana bitar försöker jag pusha grabbarna. Ser de att jag som 38-åring kommer hit i tid, gör som tränaren säger och jobbar hårt på varje träning... Ja, då finns det ingen ursäkt för dem att inte göra det.
”Ser grabbarna att jag som 38-åring kommer hit i tid, gör som tränaren säger och jobbar hårt på varje träning... Ja, då finns det ingen ursäkt för dem att inte göra det”
FOTO: STEFAN HOLM
”Ser grabbarna att jag som 38-åring kommer hit i tid, gör som tränaren säger och jobbar hårt på varje träning... Ja, då finns det ingen ursäkt för dem att inte göra det”
”Känner mig som 20”
Det var så, genom att studera andra, Tony Mårtensson fick vägledning i karriären, som tog honom till NHL, KHL och Tre Kronor.
– I Arlanda såg jag upp till Daniel Rudslätt, som alltid jobbade hårt och skötte sig. Han hade också en fin elitseriekarriär och kom utomlands. I Brynäs blev det andra spelare som fick mig att inse att det inte går att åka omkring och gnälla.
Tony Mårtensson ler när han säger det där. Träningen är avslutad och efter en snabbdusch dyker han upp i den trånga korridoren för att berätta om då och nu. Vid kaffeautomaten står två tårtor. Arvid Ljung, en av målvakterna, har tydligen fyllt år.
Tony tar för sig och placerar en papptallrik på ett litet bord där det ligger nytvättade strumpor och kalsonger. Livet i Gränby ishall är inte speciellt glamoröst, men det hindrar inte prestigevärvningen från att le sig genom träningarna.
– Jag är inte här för pengarna eller någon annans skull. Jag är här för att jag älskar hockey, säger han, lyfter plastskeden och skyfflar in en rejäl bit tårta.
Du tjänar marginellt mindre här än vad du gjorde i S:t Petersburg, va?
– Precis. Ha, ha, ha. Nej, det var fina tider där.
”Det är det som är så jäkla häftigt, att varje dag gå till jobbet och få vara med de här unga spelarna”
FOTO: STEFAN HOLM
”Det är det som är så jäkla häftigt, att varje dag gå till jobbet och få vara med de här unga spelarna”
Blir det här din sista säsong?
– Jag vet inte, men nu tar jag verkligen en säsong i taget. Går det mindre bra slutar jag på en gång, men känner jag att jag har mer att ge kommer jag säkert fortsätta.
Du är 38 år, men frågan är väl hur gammal du känner dig när du tar på dig hjälmen?
– 20. Det är det som är så jäkla häftigt, att varje dag gå till jobbet och få vara med de här unga spelarna. Jag har själv varit i den sitsen och ser att det brinner i deras ögon. De vill ta sig högre upp i seriesystemet och bli proffs på riktigt. Ja, jag är väldigt glad att jag får vara med om det här.
Vad kommer du sakna den dag du slutar?
– Att komma till omklädningsrummet och snacka med grabbarna. På något sätt är det ett jobb men att komma hit och... Ja, det är få förunnat.
Vad är det första som poppar upp när du tänker tillbaka på din karriär?
– Det är först när folk har frågat om jag inte ska sluta som jag har börjat reflektera och fundera. Det är klart att jag har varit med om mycket häftigt, många roliga äventyr. Som första finalen med Linköping, när vi förlorade mot Modo (2007). Tränaren Gunnar Persson fick sparken i januari och Janne Karlsson tog över. Då låg vi på elfte plats och sedan avslutade vi säsongen med att spela SM-final. Det var en häftig tid och det gick jättebra för mig.
Så en SM-final smäller högre än VM-guld och KHL-titlar?
– Ja, med Linköping var jag med och byggde upp något under flera år. Det var en jäkla härlig stämning på läktarna, ja, i hela stan. Året efter spelade jag med (Mattias) Weinhandl och ”Musse” Håkansson. Vi spelade mycket och gjorde mål i nästan varje match. Känslan var att inget kunde stoppa oss och då var vi så nära SM-guldet, säger Tony Mårtensson, som fick se sitt LHC tappa en 2–0-ledning i finalserien mot HV71.
Tio år har gått sedan dess. Händer det att du känner dig gammal?
– Ja, dagen efter match och när jag har varit ute och festat lite. På isen tänker jag inte så, men det finns några spelare i laget... Ja, jag har spelat med deras pappor. Då kan jag komma på mig själv och tänka: Shit, jag är 20 år äldre än dem.
Tror på AIK och Leksand
Han syftar på Simon Johansson, 19, och Jacob Ragnarsson, 18, söner till Thomas Johansson och Marcus Ragnarsson.
När Tony Mårtensson var i samma ålder spelade han i allsvenskan för Arlanda Wings. Han gjorde division 1-debut som 16-åring, förvandlade Pinbackshallen till sin lekstuga och hjälpte klubben till -andradivisionen.
Väl där, säsongen 1999/2000, visade Tony att han var för bra för en liga som var för bra för Wings. Den då 19-årige Märstakillen svarade för 49 poäng på 44 matcher när moderklubben för första och hittills enda gången tillbringade en vinter i allsvenskan.
– Vi hamnade i den norra gruppen, hade en väldigt liten budget och mötte lag som Södertälje. Vi åkte ur, men för mig gick det otroligt bra. Jag spelade med ”Björne” och båda gjorde närmare 50 poäng. Det var en rolig säsong.
Med ”Björne” syftar Tony Mårtensson på Björn Danielsson, Almtunas nygamle sportchef. Tillsammans svarade de för 44 av Arlandas 150 mål, så ingen blev förvånad när de 2001 återförenades i Brynäs.
Nu är de tillsammans igen för att få svaret på en fråga: Är Tony Mårtensson fortfarande för bra för landets nästa högsta liga?
– Jag hoppas få mycket speltid och känner en jäkla revanschlusta eftersom det gick sämre i fjol. Jag fattar att jag inte är lika bra som när jag var 30, men tror och hoppas att jag kommer göra en bra säsong.
Vilka lag tar sig till den allsvenska finalen?
– Jag tror att serien blir otroligt jämn men AIK ser starkt ut och Leksand hamnar nog där uppe.
Almtuna? Kan ni vara med och utmana om en plats i SHL?
– Det är långsökt, men vi såg att Timrå lyckades i fjol och andra lag har gjort det tidigare. Kan vi få ut det mesta av laget, ha lite tur och se spelare ta några extra steg. Ja, då kan vi absolut vara ett av lagen.
Hur är det att ha Marcus Ragnarsson som tränare?
– Både han och Martin Gudmundsson är sjukt sympatiska och lugna. De är väldigt professionella. Ja, jag är imponerad.
Tårtan är uppäten, frågestunden slut.
Tony tackar för sig och stressar ut mot bilen, fortsatt leende.
– Förskolan stänger tidigare i dag, så jag måste hämta Olivia. Jag hinner dit i tid, så nu blir hon glad.
FAKTA
Mårtensson om karriären
Arlanda Wings (–2000)
”Jag satt på läktaren och kollade när Huusko-bröderna och Tommy Berglind spelade. De var mina idoler när jag var liten. Då, när jag var tio, drömde jag om att få spela i A-laget.”
Brynäs (2000–2002)
”Mitt första riktiga proffskontrakt. En klassisk klubb. Jag spelade med (Tom) Bissett, (Ove) Molin, Janne Larsson, (Tommy) Sjödin... Massor av klassiska spelare som visade vad som krävs för att få en bra karriär. Det var en skithäftig tid.”
Cincinnati Mighty Ducks (2002–2004)
”Jag var 22 år och hyfsat okänd när jag fick frågan och åkte över. Jag såg det som ett äventyr, en möjlighet att utvecklas som hockeyspelare och människa. Jag är sjukt stolt över att jag klarade av att vara där i två år, för på den tiden var det tufft. Då fick man sköta sig själv, speciellt i andraligan.”
Anaheim Ducks (2003–2004)
”Det var en dröm att få spela några matcher där. Jag har gjort mål i världens bästa liga och det kommer jag alltid -komma i gång. Jag är missnöjd med att det inte blev fler än sex matcher, men hockeyn var annorlunda då och den passade inte mig. Det var mycket tuffare spel och mycket hakningar. Jag vägde strax över 70 kilo och var för lätt, helt enkelt.”
Linköping (2004–2008, 2009-2010, 2017–2018)
”Linköping är den klubb som helt klart har betytt mest för mig. Det var där karriären tog fart och jag blev landslagsman. Jag hade några fantastiska år i SHL, gjorde väldigt mycket poäng och vann individuella priser, som poängligan och Guldhjälmen. Ser man vilka som har vunnit den före och efter mig... Det är rätt bra spelare och det är häftigt att vara en av dem.”
Ak Bars Kazan (2008–2009)
”Jag fick ett samtal från en rysk agent som undrade om jag ville komma till Ryssland och spela. ’Va?’ KHL skulle starta och ekonomiskt var det så klart mycket bättre än i Linköping. Jag blev utlånad, åkte dit som en av de första svenskarna och fick vinna KHL. Vilket äventyr! Det var en fin stad och jag utvecklades som människa.”
SKA S:t Petersburg (2010–2015)
”Vilken stad! Vilken klubb! Ja, det måste vara en av Europas största och bästa. Jag spelade där i fem år och får man som utlänning vara kvar så länge har man gjort det bra. Sista säsongen vann vi klubbens första KHL-guld och det var helt magiskt. Vad vi fick för bonus? Den var rätt stor.”
Lugano (2015–2017)
”Tommy Sjödin och Janne Larsson spelade i Lugano när jag var i Brynäs. Vi åkte dit på träningsläger och jag tyckte att det var så otroligt vackert: ’Tänk att få spela här någon gång.’ Jag kunde ha stannat i S:t Petersburg, men där är man borta väldigt mycket och vi väntade barn så jag ville vara hemma mer. Då fick jag en förfrågan från Lugano. Hur kan det hända när man har haft den där tänk att få spela där-känslan? -Klubben hade inte gått förbi kvartsfinalen på tio år och vi gick till final första året jag var där. Det är en häftig liga med rolig hockey och mycket målchanser. ”
Almtuna (2018–)
”Jag är jätteglad över att vara här och få möjligheten att bo hemma. Förhoppningsvis får jag en stor roll. Jag kommer ha mycket press på mig men gör alltid mitt bästa. Vi får se hur det går.”
Tre Kronor (2004–2013)
”Jag har gjort fem VM, över hundra landskamper, har ett VM-guld och ett VM-brons. Det är jag stolt över. Jag är glad över att ha fått vara med men tackade för några år sedan nej till landslaget. Jag ville ha mer tid för -familjen och det är inget jag ångrar.”
