Jag tänkte idag ta en stund att öppet reflektera kring mitt egna supporterskap och känslor för vårt kära LHC i syfte att positivt bidra till vår supporterkultur.

Jag har varit cluben trogen sedan slutet av 90-talet då jag gick på min första hockeymatch i Stångebrohallen. Där har en del av min barndom utspelat sig, med pommestallrikar med gurkmajonnäs och ståplats på planket precis bakom isen på ena kortsidan där man jagade puckar som tog sig över plexit. Minnen som jag förmodligen alltid kommer bära med mig. Också minnen av att frenetiskt kolla text tv 377 och 358 för att följa cluben i med o motgång från distans när inte alla hade canal plus hockeypaket.

Jag var på plats premiärmatchen i Cloetta mot TPS Åbo 2004, och andan av framåtanda och förhoppningar låg som en dimma över hela stan. Farsan hade säsongskort med två platser varav den ena egentligen var avsedd för kunder men där man varje gång tjata o gnällde om att man själv skulle få gå istället.

Snart 20 år senare reflekterar jag över hur min glöd och engagemang för cluben fortfarande är densamma. Men i motgång känner jag mer och mer hur jävla viktigt det är att man står upp, har kärleken kvar och inte överger sin kära club. Oavsett hur ont i själen det gör med förluststreaks och motgångar.

De senaste åren har jag känt tendenser till mitt egna medgångssupporterskap, som jag tror bottnar sig i att man helt enkelt inte klarar av att under en längre tid se sin kära förening underprestera och gå åt fel håll. Det tar för mycket av ens energi helt enkelt, men oavsett prestation och vad som händer i föreningen finns hjärtat och hoppet alltid kvar.

Jag har idag tagit beslutet att sluta vara så jävla negativ som jag kan vara ibland och istället mer försöka stå bakom vår kära förening och verkligen visa hjärta och själ. Istället för att visa missnöje och sprida negativitet över cluben på både jobbet o diverse forum ska jag nu fanimig vara mer positiv! Cluben behöver mig o jag behöver dom! Oavsett resultat på isen!

Tillsammans skapar vi vår kultur och vad det innebär att älska cluben!

Vad har ni för tankar kring detta och hur bidrar ni för att forma vårt supporterskap?

Ordet är fritt, diskutera i små grupper m.m etc

Tack o bock!

    klingan12

    Hej Klingan12. Vad kul att du vill ansluta till oss på den ljusa sidan! För att bli medlem måste vår stora andlige superpositiva ledare @Nils godkänna din ansökan. Men det brukar inte vara några problem då alla är välkomna in i vår superpositiva och härligt klämkäcka sekt. Du får antagningsbeskedet här i tråden när Nisse har lugnat ner sig och rökt klart. Han har med största sannolikhet svimmat av salighet och positivitet efter kvällens seger.

    Välkommen så länge! 🌈 😍

        klingan12

        Kul grepp!

        Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Började också gå på LHC i slutet av 90-talet. Hamnade direkt på slåtplats och höll mig där i många år, men har börjat köra ungefär varannan match på sittplats de senaste åren. Försöker bidra så gott jag kan från stå, men måste erkänna att det är jobbigt att så många blivit så pass unga där. Positivt i grunden såklart - återväxten och allt det där! Men ibland får jag känslan att vissa som är 20 år yngre står och inbillar sig att de uppfunnit supporterskapet och gärna vill visa det för oss andra, som ju inte fattat någonting.

        Så jag antar att jag börjat min metamorfos mot hockeygubbe. Dock inte fullt så mycket gubbe som de jag alltid hamnar bredvid eller framför på sittplats. Alltså gubbarna som vet precis hur allting borde skötas trots att de inte känner till fler spelare än Little och Högberg och går på högst tre matcher om året.

        Har gjort ansatser de senaste somrarna att montera ner engagemanget. För hälsans och familjens skull. Det vore ju lättast så, eller hur? Slippa ifrån allt det här bara, motionera mer och lägga pengarna på en resa! I slutändan är det omöjligt, jag kan inte missa en match. Vilket är för deppigt egentligen, särskilt med tanke på hur det sett ut.

        Konkret kan jag inte peka på så mycket jag har bidragit med, mer än pengar och engagemang. Jag har försökt ”värva” folk till den här hobbyn men de som inte redan är invigda blir sällan bitna. Jag får känslan att vissa kanske gärna hade hoppat på tåget, men att de upplevt att tröskeln är för hög in till ståplatskulturen. Det är lite för mycket testosteron, oskrivna regler och interngarv. Sedan finns ju de som alltid sade att de ”hänger med när det blir slutspel”. När jag tänker efter har jag inte sett till dem på ett tag.

          Bra initiativ med tråden @klingan12

          För mig är detta ett tveeggat svärd. Vara supporter och stötta A-laget på plats i arenan är den ena delen. Supporta LHC som förening och hockeyn i Östergötland via förbundet den andra.

          Jag lägger precis all tid som blir över efter sömn och arbete på LHC och ishockeyn. Förälder till en spelare som sakta närmar sig juniortiden, ledare i ungdomsverksamheten, engagerad mer centralt med diverse samt inom östgötahockeyn på regional nivå.

          Med allt detta engagemang ser och hör jag väldigt mycket från insidan och har många kontakter. Föreningen är stor, en av Sveriges absolut största sett till ungdom. SHL-laget är juvelen i kronan, men samtidigt bara toppen av isberget som syns tydligast. Hur väl föreningen anses må bestäms ofta utifrån SHL-lagets prestationer utåt sett. Det är väl både sant och falskt.

          Min personliga uppfattning är att mycket behöver förändras, förnyas, moderniseras och skärpas till. Jag känner det har gått i stå i flera avseenden. Om inte liknöjt, så lite lojt och idéfattigt. Jag hoppas väldigt mycket på att Stålhammar kan vara den katalysator vi så väl behöver, i hela föreningen.

          När jag känner mig akut missmodig, uppgiven och deppig så beror det nästan alltid på vad som presterats i SHL (eller inte presterats). Samtidigt finns det ett sånt oerhört driv och engagemang därunder, hos alla som offrar precis all sin fritid på olika sätt i och för föreningen. Framtidens segrar ligger i att ha en stor och professionell breddverksamhet. Den bredden sprider sig även till eliten med intresse för sporten och en vilja att gå på SHL-matcherna exempelvis. Det finns så otroligt mycket positivt med LHC och ishockeyn som inte är SHL och som man kan och ska vara stolt över. När jag går på hemmamatcherna och stöttar vårt lag med sång, ramsor (och ett och annat utbrott på de svartvita) så känner jag mig som en LHC:are med all vår verksamhet som grund och är stolt över det. Oavsett resultatet i SHL-matchen just den dagen.

          Så jag delar trots allt, för ingen verksamhet är fulländad oavsett vad man sysslar med, uppfattningen man inte ska vara så negativ (men man ska vara realist och se problem där som existerar). Vår verksamhet är otroligt bred, och omfattande, ger hundratals barn och ungdomar en fantastisk fritid och fostrar på ett oerhört fint sätt under en stor del av uppväxten. SHL-laget (SDHL, J18/J20) är våra representanter nationellt. Det må gå knackigt ibland, men jag är ändå mycket stolt över vår verksamhet och kommer alltid supporta LHC i vått och torrt. Mellan varven med att påpeka sånt jag tycker borde kunna förbättras, men på ett konstruktivt sätt.