Sjuka nyheter senaste dagarna. Men mig lurar ni inte, jag har dragits med i euforin så många gånger i juli och augusti. Inställningen har alltid varit att inte ha några förväntningar, inte ens förhoppningar. Ändå har man suttit där och varit rätt jäkla nöjd med vår silly. “OM den där spelaren funkar” eller “om den andra spelaren tar kliv”.
Jag är jävligt försiktig, det känns som att man alltid själv hittar sätt att lajja bort bra chanser, eller som nu med Fantenberg får hjälp av de där förbannade hockeygudarna att slarva bort det. Jag hellre tagit en Fantenberg utan skador framför Vrana, 8 dagar i veckan.
Så, LHC, övertyga mig…
