jg frågan är då självklart, varför är det så? Viljan att tävla på riktigt, ta i allt man har, riskera det gör ont i fysiska moment, blockera puckar… den måste ju komma någonstans ifrån.
Vanligen ”från hjärtat” eller från rent egoistiska motiv som pengar eller andra belöningar. Det sistnämnda fungerar ju bara om belöningen utfaller endast vid prestation och inte rutinmässigt.
För ett lag är sammanhållningen viktig, strävan mot ett gemensamt mål. Offra sig för gruppen, ”ta en för laget”.
Det här är ofta svårt med legoknektar, därför säsongens lagbygge sägs bygga till stor del på egna produkter. Med rötterna i den östgötska myllan och i LHC som moderklubb eller från HG antas man slita extra hårt.
Sen är det ju inte bara att kämpa utan att rikta energin åt rätt håll och på rätt saker. Här har coachstaben givetvis en central roll, motivera, förklara (system), entusiasmera och skapa gemensamma mål. Men lika mycket betyder lagbygget och den sportsliga ledningens arbete. Slutligen är det viktigt med en förening som har en tydlig identitet, självbild och inte minst historia och traditioner. Finns många exempel i HA och SHL med betydligt starkare varumärken än LHC och där traditioner och identitet är centrala.
Jag upplever att många i föreningen jobbar stenhårt för att göra bra saker, men det fattas ändå något som skapar den där känslan av ”vi mot dom” och en stolthet kring vad vi står för och var vi kommer ifrån. Det som ska resultera i framgångar på toppen (SHL) måste byggas från grunden (hela föreningen). Uppenbarligen finns den här känslan och identiteten i juniorverksamheten där ju framgångarna finns dokumenterade i form av ett antal SM-Guld. Ödesfrågan är väl hur man drar nytta av det och skapar samma känsla överallt i verksamheten. Jag tycker även man kan se och höra samma känsla och samma hjärta hos kärnan av supportrar, ståplats och G som ett par exempel. Håller med Östman om att ”supportrarna presterat bättre än A-laget senaste säsongerna”.
Det finns kapital att förvalta, även om det inte är i form av pengar!
