Som för många andra så var det min far som introducerade mig och min bror för Cluben. Fanns inget mäktigare i hela världen än i Stångebro som 7-åring se den blåa lejon-duken sakta åka uppåt vid introt och med en enorm smäll kom mina idoler in på isen. Det var något fantastiskt med kombinationen hockey, min bror och en skrikande pappa -Tillsammans med likasinnade LHC fans. Att LHC på den tiden hade en ”alla hatar oss” aura förstår jag, det kan inte varit lätt att som spelare stå på fel planhalva i ett fullsatt Stångebro när domaren blåste i gång matchen för 20 år sedan.
När det var en vecka kvar till match så var jag redan nervös, och vid matchdag hade jag extra svårt att koncentrera mig på lektionerna. Min fröken undrade vad det var med mig och jag kunde bara svara- Det är ju LHC idag?
På rasterna bytte vi hockeykort med våra största idoler- Franzén, Jussi Tarvainen, Mikael Håkansson etc. men det fanns en spelare som jag rent utav älskade, till mångas förvåning var det Andreas Pihl. Jag bar mitt matchställ med en 2:a på ryggen vart jag än befann mig och hans hockeykort skulle jag aldrig byta ut.
En burgare på Stångebro gatukök innan match, plopp och Kexchoklad i periodpauser, Ett ivrigt tittande på White Lions under matchens gång och en hemväg med antingen en glad eller irriterad pappa i bilen med Sportradion på, det i kombination är för mig minnen som jag har att tacka LHC för och som lagt grunden till den fullblodiga supportern jag är i dag. Min förhoppning är att ge mina framtida barn ett lika fint och familjekärt minne av Cluben som jag har fått. Att tänka tillbaka får mig att rysa och inse att LHC kanske betyder mer för mig (och kanske för hela min familj) än vad jag trott.
Jag hoppas innerligt att jag, du och min familj kommer få uppleva det där förbannade SM-guldet någon dag, för det förtjänar vi Cluben-supportrar.
