Hej samtliga, ni vet inte vem jag är men jag vet vem ni är. Jag är ofta inne i detta forum innan/efter matcher. Nu har jag bestämt mig för att bli en medlem i forumet, en del av familjen. För visst är det en familj. Det har det varit enda sedan jag tog mina första staplande skär i Ljungsbro. Sedan min pappa tog med mig på hockeymatcher i Stångebro och fick se min idol #77, eller bevittna #21 majestätiskt röra sig på isen. Hm, inget slår Mr. Linköping #7 när jag tänker efter. Hur han liksom väntade in motståndaren i duellerna för att sedan, hal som en ål, lyckas undvika tacklingen, få med sig pucken och hitta den där magiska genomskäraren. Där och då Elitseriens bästa back.
Förlåt, jag blev nostalgisk. Men det var kvällens insats som fick mig på dessa tankar. Jag ser #44. Två assist men mängder med felpassningar. Han är för långsam, helt ärligt han håller inte i spelet. Det är fan sorgligt att se, jag blir på riktigt ledsen.
Men, så tänker jag på #7, vem han är för staden Linköping, hur han personifierar klubben, och visst fan, är det inte exakt det Jonas gör också. Hans raka intervjuer när han beskriver hur skit han mådde förra säsongen. Hans lovord från sina lagkamrater (tänker på när Jakko Rissanen hyllade “Our Captain” i en intervju förra året när covid drabbat laget). Jonas hjärta brinner för klubben och det ser jag fan i varenda sekund som han spelar. Han skapar vår identitet, som vi har saknat så länge.
Vi är inte längre ett topplag i SHL. Vi harvar i serien som in i HELVETE. Vilka sjukt patetiska insatser vi bjuder på ibland. Haha alltså ärligt talat hur jävla illa är inte de två första perioderna? Och visst fan är det soligt att kalla in 2 juniorer som redan spelat en match under dagen. Det är tamigfan inte värdigt en förening som spelar i högsta ligan i Sverige, en nation som är en av de största inom sporten. Nej, Pajen och föreningen det är fan inte OK. Föreningen är skött på ett katastrofalt dåligt sätt om det ska mörkas med brutna fötter eller värvningar av Jussi Rynnäs och Niklas Lundström.
Men så tänker jag på #17. Hans sätt att se på hockeyn efter rejecten från Färjestad, som han flertalet gånger påtalat. Hans segervrål i 6-2 segern mot Oskarshamn senast. Den snubben spelar som att det är hans sista hockeymatch varje gång. Jag blir ju rörd av att se honom och liksom stolt över att han är stolt över att representera LHC.
Kvällens vändning kan inte förbises utan #61. Helvete vad jag har stört mig på honom. Speciellt när han är helt osynlig ibland och känns lättare än en fjäder. “Med den lönen ska han fan dominera likt Söderberg och Sjögren gjorde och parkera spelet i offensiv zon”. Men så summerar jag matchen, matcherna, säsongen och säsongerna och där står han som bäste poängplockare tillsammans med #41.
För visst går det kalla kårar när han inte står med i startuppställningen inför en match. Jag älskar den mannen mer än min pappa. Hur många gånger har han räddat LHC? Det är så lätt att haka upp sig på svackorna, när han inte är speedig och har den rätta edgen, men HELVETE vad han betyder mycket för LHC. Jag både förstår och håller med när somliga skriver att “tur att han inte tar en straff” och så vidare" men stanna för fan upp och se karlns betydelse för denna klubb.
Båset. Jag vet fan ingenting om Gereon men Östman och Hävelid. Som Wikegård sade, den stora skillnaden från tidigare år är att spelarna spelar för tränaren och inte likt legoknektar under en martyr, en tjeck eller en deprimerad flintis. Och visst har han rätt, men analysen är tämligen grund. För killarna spelar för varandra med kaptenen och stjärnorna som ledsagare. De skapar ett hem åt killar som Max Lindroth, Christoffer Ehn och till och med Eddie fucking Larsson. De agerar förebilder för lillgamla Törnqvist (visst fan var siktet åt helvete ikväll men tror fan inte han tappade pucken i sargduell en enda gång), ettriga Vilmos Gallo och Arvid Costmar. Den sistnämnda vill jag lyfta lite extra. Där har vi en framtida kapten. Visst, han är inte världens bästa spelare men helvete vad man ser glöden i hans ögon i varje byte. Eller framtida C:t kanske bör gå till #37 som är vår stabilaste pjäs och vad jag förstår är en kille som stämplar in och ut med ett leende på läpparna varje dag.
Så, för att summera detta meddelande som tagit mig 3 år att formulera vill jag säga, äntligen är jag hemma. Ett hem som ni här på forumet har skapat, som WL har skapat, som Jonas Junland skapar tillsammans med Klas Östman. Ett hem där juniorerna får göra fel, där Högberg räddar oss. Magnus Johanssons hemstad, Tonys varmaste hockeyår och Cappes, Uffes och Sebastian Karlssons arbetsplats.
