Hemma från matchen och första perioden såg ut ungefär som det brukar när jag är här. Kaxiga Djurgården mot ett litet, blött, filmjölkigt "vi var inte riktigt där"-LHC. Standard.
Sen hände något och jag kunde riktigt se chocken i hemmapublikens ögon. LHC sköljde över Dif. LHC tog fighterna och vann dem.
Publiken har nog sett LHC spela ut djurgårn förut. Man har sett LHC klapp-klapp-spela sig över mållinjen och man har sett snygga soloprestationer och ett jävligt bra PP. Men man har aldrig sett LHC skölja över djurgårn på det här sättet. Man såg hur deras världsbild rubbades. De där vita tröjorna brukar stå för skicklighet men knappast tuffhet, fart och kaxighet. Kul som fan att se det nervösa mumlandet från läktaren i andra perioden.
Gallo!! Jag älskar grabben. Han och Sörensen har den där kaxigheten. Inga jättefula grejer. Bara kaxiga åkvägar, markeringar framför mål och en hunger att gå på offensiv. Sen lite småfula nyp vid väl valda tillfällen.
Tyckte Blomberg var bra igen.
Junlands dragskott kan vara bra men när han tar emot en one timer så att Tellqvist hinner koka te och se ett avsnitt av Downton Abbey innan 44 får iväg skottet blir man fan förbannad. Bara hans morsa kan gilla det man ser från honom i PP nu.
En som behöver jobba på sin shining är Högberg. Han utstrålar inte vinnarmentalitet där bak direkt.
Spelartyper att älska: Hardt, Sörensen, Lilja, Gordon, Roe och Gallo. Tuffhet, självförtroende och skicklighet.
