Dags att ge mig in i diskussionen om spelares egon kontra klubbkänsla. Till att börja med så skrev jag att det stör mig, inte förvånar mig. :wink:
Sen, angående att spelare har några få år på sig att göra det mesta av sin karriär så ser jag det som självklart och jag hade nog resonerat likadant själv som spelare, men, i fallet med herrarna Sjögren, Junland och Rahimi så kokar det ner till en liten men ack så viktig detalj: Samtliga har kontrakt med LHC till 2016. Kontrakt utan klausuler(SHL har avtal med NHL, ej klausul).
Det är det här som stör mig. Inte att de vill vidare och testa proffslivet igen. Redan efter Sjögrens första säsong i LHC förstod jag att han skulle gå vidare efter att kontraktet gått ut. Dels för att han redan då sa att drömmen om NHL fanns kvar men framförallt för att han var så jävla bra. Vad jag inte hade räknat med dock, var att han skulle vilja bryta kontraktet i förtid för att spela i en anna europeisk liga.
Hela poängen med att skriva treårskontrakt med en spelare är ju att bygga en stomme och ge laget kontinuitet över ett spann av år. Gillar inte spelaren den tanken så är han ju fri att skriva ett kortare kontrakt.
Färjestads KD(eller vem det nu var) gick ut och kallade Rajala eller Salmela för legoknekt och man undrar liksom vilken sten han bott under de senaste åren. Precis som Robbi säger är det så det ser ut idag och ska jag vara ärlig så stör det mig inte nämnvärt. Spelare som de ovan nämnda och Noah Welch, Martin Sevc, Micflikier, Taffe, Rakshani m fl. skriver ju korta kontrakt för att sen förhandla upp och få mer betalt efter en bra säsong. Omark skrev 1+1 med Jokerit och Bill Sweat gjorde en liknande grej med Brynäs. Inget konstigt att de bryter och spelar marknaden - sådana är ju reglerna.
Däremot är det lite ovanligare att man sajnar ett treårskontrakt, spelar bra och trivs bra men sen väljer att försöka bryta det.
Jag vill inte smutskasta dessa spelare allt för mycket då jag inte vet säkert hur de resonerar men känslan som sprids via media och delvis här inne är att deras agenter just nu tittar med intresse både mot Ryssland och Schweiz. Jag stör mig liksom på att man gör det när man har skrivit kontrakt som egentligen inte tillåter det. Hade de suttit på utgående kontrakt så hade jag tyckt att det var världens naturligaste och mest självklara grej. Jag lever inte i en rosa bubbla där spelare förlänger med LHC till hyggliga löner för att de älskar Cluben. Däremot trodde jag att spelare i huvudsak hedrade sina kontrakt. Vid något tillfälle för inte allt för länge sen har de ju faktiskt signerat kontraktet, och man får väl anta att de då förstod hur många år det var de skrev på för?
En sista kommentar kring dessa herrar är ju att Sjögren kom från ett fiasko-försök i Nordamerika. Junland kom från en rad misslyckanden i Ryssland och Finland samt en tung skadeperiod. Rahimi sågs som något katten hade släpat in efter en ganska stabbig sejour i Hv.
När LHC skriver kontrakt på tre år så tar ju även Cluben en risk. Man "testar" inte om spelaren håller utan man dedikerar en ansenlig del av löneutrymmet under tre år. På vinst och förlust, på gott och ont, sätter sig spelaren tillsammans med klubben och kommer överens om både lön och kontraktslängd. När det sedan är avklarat så borde man väl kunna förvänta sig att spelarens fokus flyttas från pappersskrivande till träning med klubba och puck och att man ger allt för att vinna för klubben under hela kontraktstiden? Inte att de gör det första året och sen ägnar andra året åt att flörta med Schweiz och sen tar sommaruppehållet till att försöka bryta kontraktet? Har jag fel? Lever jag i en rosa bubbla trots allt?
