Jag känner absolut ingen som helst skadeglädje gällande Djurgården. Tro mig, jag har försökt. Men det går inte i det här fallet. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud efter varje förlust är inte "hahaharofl" utan snarare "det där kunde mycket väl ha varit Cluben".
Det är också därför lite märkligt att det, från Linköpingshåll, skrattas åt Djurgården. Vi, om några, borde snarare känna sympati (vilket inte är samma sak som att gilla föreningen, spelarna och dess fans). En minut mindre, och vi kunde varit i deras sits. Hellre än att skratta anser jag att vi ska vara än mer tacksamma för att det inte är vi. På så sätt glömmer vi inte heller vad som kunde ha hänt, och därmed accepterar vi det aldrig.
Däremot: Leksand. HAHAHA! Där snackar vi skadeglädje. Så jävla underbart härligt. Folk snackar om att det är vår när Bosses öppnar, när lattemorsorna strosar över torget, när värmen kommer.. bah! Det är inte vår förrän Leksand har failat med målsättningen ytterligare en gång.
